Stjärnögonblick från november 2025

November är dimmiga morgnar och skymtande blå himlar, frostbeklädd natur och längtan efter dagsljus.

Med en viss brist på energi och högre smärtnivåer har jag tagit mig igenom november. Marginaler för återhämtning, extra sömntimmar och sänkta krav har varit hjälpsamt. Det tuffaste är att ställa om, att märka hur jag fungerar sämre rent kognitivt och acceptera det. November har också kommit med smärtsamma påminnelser och nya perspektiv gällande människor i mitt förflutna. Precis som med annan smärta behöver sorgen och ilskan få finnas och få sin uppmärksamhet tills jag kan grunda mig på nytt. När gråten får skölja igenom smärtan finns det nytt utrymme att andas i.

Utbildningens tredje termin har inneburit handledning och pass om parterapi, funktionell analytisk psykoterapi och självmedkänsla i Stockholm. Klientarbetet fortsätter att berika mig med sina utmaningar och innerliga stunder. Både utbildningspass och egna klientsamtal rör om i mig och ger mig nya perspektiv på mig själv och andra. Ibland känner jag mig helt vilse och ibland är det så självklart.

Arbetsdagarna har känts mer slitsamma än vanligt tills jag insåg orsaken: att jag nästan bara har beredskap de dagar jag jobbar. Det blev tydligare varför det har varit så svårt att planera min tid på jobbet och jag kunde lättare anpassa mig efter det. Jag har knutit ihop höstens projekt med en presentation för enheten av vårt arbete och känt stolthet i det. Jag har avslutat en utbildning om kopplingen mellan beroendesjukdom och våld i nära relation som kom nära och gav perspektiv. I slutet av månaden har jag förberett mig för medarbetarsamtal genom att utvärdera och se vad jag vill utvecklas i kommande år.

Säsongen för energilöshet och ökad värk visade sig synka med att både vårdcentralen och Försäkringskassan har orimliga väntetider… Det är också ganska orimligt att varje år gå igenom långa administrativa processer för en kronisk sjukdom som inte kommer ändras. Det är lite extra skört ekonomiskt efter 1,5 år på halv lön - men än håller jag i.

Det kanske största stjärnögonblicket i november var nog ändå när jag kunde leverera de sista fotona till Kajsas yinyogakortlek! Så genuint vackert att få göra detta med henne och dessutom i en anda av autenticitet, kärlek och närvaro. Här kan du beställa den!

Några andra ljusa stunder i november:

✨ Utsikt över frostbeklädd natur från bergstoppen.

✨ Svärmande malfjärilar i mörkret som lyste upp i gatlyktornas sken.

✨ Göra en övning i handledning (om min utmaning att ev. starta eget företag) och gå igenom både rädsla och sorg för att sedan möta min inre kraft än starkare när de känslorna hade fått flöda igenom.

✨ Att ha en höstjacka som är som en mysig sovsäck.

✨ Ett samtal med en förälder som sökte stöd som öppnade upp henne inför sin egen förmåga att be om hjälp.

✨ Möta en eldig skymning längs horisonten en vilsam stund på berget.

✨ Stjärnan på administrationen som sätter upp träffande citat år efter år och prickade helt rätt i känslan av november med ”Allting går, och går det inte så går det ändå”.

✨ När vi alla stannade upp i förundran under ett stort nätverksmöte för att betrakta den första snön falla.

✨ Krypa under värmefilten när smärtan tog överhanden och känna sömnen falla över i lättnad.

✨ Allhelgonaljusen som tröst i sorgen.

✨ Att ha en förstående huvudlärare när deadline för en studieuppgift blev för snäv - och få extra tid.

✨ Nysandad gångbana längs vattnet efter månader av översvämmade ställen.

✨ Rollspel om parterapi där mina kursare gick all in och skapade en rejäl utmaning för vår handledare! Så roligt!

✨ En vän som öppnade upp i något svårt och släppte in mig i det.

✨ Frostkanter på blad och grässtrån Naturens kreativitet!

✨ Återknyta till berättelsen i skrivandet de stunder som ges och känna det som ett pågående liv inuti.

✨ Få bekräftelse på att de svåra val jag gjorde för några år sedan var viktigare än jag då förstod.

✨ Låta mina skoavtryck fylla i andras i decimeterhög snö.

✨ Bli så berörd av att se min träningsklients skiftning de senaste månaderna och höra hen själv säga ”jag känner det själv”. Det strålar ut och in!

✨ En vän som kom med en ljusbukett. Så vackert och berörande!

✨ Dyka förbi julmarknaden i stan bara för att få lite kramar och vänliga ansikten.

✨ Min chefs vänliga blick och lyhörda nyfikna frågor som får mig att känna mig sedd och värdefull.

✨ Dricka te och skriva dagbok i skenet av levande ljus.

✨ Gnistrande snö i skogslandskapet.

✨ Blå himmel ovanför Riddarholmen på lunchrasten. Inte fy skam i november!

✨

Vad har lyst igenom till dig i november?

Stjärnögonblick från oktober 2025

Oktober är omslutande dimmiga morgnar, eldiga höstträd och kallare grader. Om det är något jag har förundrats mest över denna månad så är det uppenbarligen dimman. Mitt favoritväder alla gånger.

Det känns nästan orimligt att jag har kunnat göra så mycket i oktober. Tack och lov började jag månaden med några dagars semester för att hinna ikapp det andra i livet och lyssna in mig själv.

Jag har varit extra dagar på jobbet i oktober då jag har haft ansvar för vår årliga egengranskning. Det har också skett ovanligt många oväntade vändningar i mina klientkontakter som tagit extra tid. Den senaste ändringen i arbetssätt synkar inte heller helt med att jag jobbar deltid, vilket blir en utmaning i sig. Det ändras igen efter årsskiftet. Hoppas att sista terminen med studier ska synka bättre med jobbet.

Sista terminen? Ja, jäklar. Snart är jag 75 % samtalsterapeut. Något jag redan omfamnar helhjärtat med mina underbara modiga träningsklienter, förberedelser och efterreflektioner av sessioner, handledning och utbildningspass. Jag känner mig mer grundad i rollen och i mina bedömningar, mer ”hemma” i ACT och hur jag förhåller mig till min egen psykologiska flexibilitet som terapeut. Mäktig känsla!

Utöver jobb, studier och klienter har jag haft två andra projekt igång. Helgen 18-19 oktober höll jag och min kursare en workshop i ACT och uttryckande konst för 6 deltagare. Efter månader av förberedelser blev det verkligen SÅ bra! En verkligt vacker process i närvaro och trygghet.

Det andra projektet är ett fotojobb med en person som ger mig ljuvlig energi. Hon skapar en yinyoga-kortlek med positioner som inspiration för den som vill variera sin praktik. Briljant idé! Och inom ett par veckor (peppar peppar) är den redo för tryck! Så det är vad jag gör kvällar och helger. När jag inte hänger i skogen. För ja, det ruckar jag inte på. Hur lång att-göra-listan än har varit i oktober (ibland 40 punkter för en dag) är det återhämtningen bland träden som gör all skillnad för mig. Träden som bara låter mig få vara. Där behöver jag inte göra. Den balansen är helt avgörande.

Nu ska jag trappa ner görandet och gå in i vintervilans varande. Mindre jobb, mer klientfokus, mindre prestation och deadlines och mer närvaro.

Så, här är några stunder av närvaro från oktober:

✨ Träffa på en gosig katt på gatan och få klappa länge, länge.

✨ En föreläsning i traumamedveten omsorg som gav handfasta verktyg i arbete med människor i kris.

✨ Att mötas av respekt och förståelse när jag bad om hjälp och att få stå i både min sårbarhet och styrka samtidigt. Jag behövde förbereda mig själv inför en utmanande situation som väcker gamla smärtsamma erfarenheter. 

✨ När löven lägger sig som broar över lervägarna. 

✨ När en klientens ögon lyste av engagemang och hen sa ”det här är viktigt på riktigt”. 

✨ Dimman i skogen om morgonen när vägen bara stegvis syns framför min blick och trädens struktur och färg blir framträdande i det grå. 

✨ Blicka ut från ett berg och se regnmolnen närma sig, med regn längre bort vid horisonten.

✨ Känna den heliga ilskan i att minnas hur mitt yngre jag blev lämnad ensam. Kraften i att idag vara en vuxen som står upp för henne och ser henne.

✨ Fascinationen över hur stora hattar svampar kan ha.

✨ Tid att vara. Bara vara.

✨ När mitt inre ACT-väsen dök upp och sa ”låt det rulla” när stresstankarna spann iväg.

✨ Min varma mössa som håller om i kalla väder.

✨ När en deltagare såg valv i ljushållarna (formade som lotusblommor) efter läsningen av dikten ”Romerska bågar”. Nu påminns jag om det med värme varje gång jag tänder dem. 

✨ Studier i höstskogen med fågelsång och lövprassel som bakgrundsljud.

✨ Eldiga färger i lönnträden 🍁

✨ Känslan av synkronicitet med min kursare när vi under månader i process levererade workshopen, sida vid sida. Att fylla i varandras mellanrum. 

✨ Att ha en god energi när jag behövde få många uppgifter gjorda på kort tid.

✨ Den trygga atmosfären i workshop-gruppen som gav utrymme för upplevande och delande i modig sårbarhet.

✨ Att få uppleva när en klient lägger märke till sin egen process.

✨ Två bockar som tornade upp sig på kullen i dimman som i en gammal saga.

✨ Ett samtal som jag oroade mig för som istället blev motsatsen: ett inlyssnande samtal där jag kände mig sedd och hörd.

✨ När jag gjorde mitt dagsschema och la in ”lyssna inåt” som en aktivitet i en intensiv dag.

✨ När klienten och jag matchade färg på kläder i sessionen.

✨ Att öva på busighet och lek som en del av min egenterapi i ACT. Otroligt roligt (och ganska obehagligt sårbart). Som när jag på min morgonpromenad tog några steg baklänges mitt i morgontrafiken.

✨ Att möta Stockholmsmorgonen i dimman och att veta att jag ska till ett sammanhang som tar emot mig precis som jag är.

✨

Vad har förundrat dig i oktober?

Stjärnögonblick från september 2025

September är regnrusk, höstvindar och brittsommar. Regnbågar och solregn, sjunkande temperaturer och en hösttermin som drar igång. September är födelsedagsmånaden och i år firade jag dagen med kursarna på ACT-utbildning, med sång och kramar. Vänner överröste mig med kärlek både före och efter dagen.

Höstens energi drog in som förväntat med extra täta utbildningsträffar i Stockholm. Varje vecka fick jag spendera en eller flera dagar med kursarna i handledning, pass om beteendeanalys och om ACT i grupp. Ihop med det praktiska arbetet med träningsklienter och all ny kunskap som gradvis landar av litteraturen har växandet ibland gett mig svindel. Det är som om nya nivåer av metodens förhållningssätt klickar i mig snabbare än jag själv hinner registrera. Rätt som det är märker jag bara att jag gör annorlunda i terapisessionerna. Mäktigt!

På jobbet har det varit en del skiften och förändringar som jag inte riktigt har landat i än då jag ju bara varit där halva veckor. Jag har en ny teamledare, ett nytt team och har nu gått grundutbildningen i Signs of Safety - ett arbetssätt för socialtjänsten som jag verkligen gillar och nog till stor del egentligen anammar redan. Det är dock en hel del nytt att integrera i mig.

Utöver jobb och utbildning har jag också två projekt pågående. En vacker mulen septemberdag hade jag och Kajsa en magisk eftermiddag för att skapa foton inför hennes kommande yogakortlek. Bildbehandlingen tar sin tid och är också utvecklande. Att få jobba med just Kajsa gör det så meningsfullt och inspirerande!

Om några veckor är det dags för mig och min kursare att hålla en workshop i ACT och uttryckande konst (i Eskilstuna). Vi har förberett intensivt, planerat materialinköp, marknadsfört och brainstormat och strukturerat de två dagarna. Än finns det platser kvar!

Eftersom jag visste att det skulle vara en intensiv månad ansökte jag redan i somras om semester den här veckan. Det gjorde det möjligt för mig att ta mig iväg till min vän Elina i Varberg några dagar. Något vi pratat om i många år. Och när jag började skriva detta var jag på väg hem från dagar av bad i havet, öppna nära samtal och varma kramar. Jag önskar att oktober ska bli en månad där saker mer faller på plats och det intensiva tempot jämnas ut.

Mina bästa ögonblick i september:

✨ Känna en så innerlig omsorg över det barn jag en gång var när jag besökte en av barndomens platser på nytt.

✨ Äntligen komma fram till Varberg och få krama om Elina!

✨ Att höra en stor fågels vingslag genom luften över ån.

✨ Snubbla över ett hav av trattkantareller.

✨ Månstenen som finns nära mig sedan jag fick den i födelsedagspresent av en dyrbar person. Så vacker!

✨ Ett mejl som berörde djupt och skickade in strimmor av hopp i något som är svårt.

✨ Vila ögonen i rådjursögon. Så nära, så nära.

✨ Att få höra ”jag fick sån energi av att höra din röst” och känna att det är så ömsesidigt.

✨ Två dagars utbildning med mina kursare som kändes som en retreat av närvaro, perspektiv, insikter och kroppslig sinnesro.

✨ Solnedgången över havet från Getteröns klippor.

✨ Bli inspirerad till tusen av en utbildare i Signs of Safety och att när jag uttryckte det bli speglad i att jag tycks ha förhållningssättet med mig. Fin bekräftelse på det jag också kunde känna i mig.

✨ En förmiddag på jobbet då jag för ovanlighetens skull kunde rycka in och hjälpa till. Att få vara till nytta lite extra.

✨ Bada i solnedgångens sista strålar i havets salta vatten med en vän vid min sida.

✨ Landa på en väns brygga i dagens sista solstrålar.

✨ Skriva på tåg! Bokprojektet som börjar vakna till liv igen.

✨ Utsikten från Hiaklittens sista stopp efter en lång vandring och när Elina sa “fota du så sätter jag mig i mitt träd” och hur hon tog den platsen som att den var gjord för henne.

✨ När svindeln över all ny kunskap kunde landa djupare som insikter och visshet.

✨ Att uppleva mig själv göra det jag så länge tänkt att jag inte kan, och göra det på mitt sätt.

✨ När en person jag ofta möter på skogspromenader sa ”du ser alltid så glad och vänlig ut, jag blir glad när jag ser dig”.

✨ Strosa på konstmuseet och på Eskilstunas gator sent under kulturnatten i en reflekterande tystnad.

✨ Att bli så berörd och uppfylld under fotosessionen att jag både skrattade högt och blev tårögd flera gånger.

✨ Pirret i magen av de första deltagarna till workshopen.

✨ Planera en resa till en vän för första gången på flera år. Den ovana känslan av frihet i tid och rum som öppnas.

✨ När solens sken kom fram just under den del av fotosessionen då vi skulle porträttera vilopositioner. Moder Jord var i synk med oss i varje steg.

✨ Att betrakta morgondimman över Sörmland från tågfönstret, med barnets förundran i blicken.

✨

Vad fångade din uppmärksamhet i september?

Stjärnögonblick från augusti 2025

Augusti är kvällsbad i guldljus, fuktig luft i lungorna, svalare vindar och skiftande toner i djupa skogsdofter. En tröskel till hösten att få vila på en stund.

Jag ramlade in i augusti från mer intensiva jobbveckor än jag hade ork till. In i en semester som hade hägrat vid horisonten. Den första semesterveckan var det därför fokus på återhämtning och förberedelser för att förebygga stress efter semestern. Jag studerade kurslitteratur i den takt hjärnan orkade med. Mest vilade jag i skogens stillhet och lät min kropp omslutas av mjuka vatten. Andades djupt. Rotade mig. En vän kom på besök över lördagen och vi rotade oss tillsammans.

En eftermiddag planerade jag och en kursare vår workshop i ACT och uttryckande konst som vi håller i Eskilstuna i oktober i samverkan med Studiefrämjandet. Några dagar senare hade vi också ett samverkansmöte. Skönt att få en grundplan!

Jag lånade också en väns bil en dag för att värma upp körförmågan. Den andra veckan skulle jag nämligen köra iväg på stugsemester! Precis som förra året hyrde jag en stuga på Sörmlands landsbygd. Där njöt jag till fullo av Moder Jords skatter. Sjöbad, svamprika skogar, nära möten med djur, dimslöjor och åkermark. Tystnaden!

Jag fick också erfarenheten av att köra i diket och få hjälp att ta mig upp! Haha, alltså jag backade liiiite för nära ett dike som var väääldigt djupt. Så kan det gå. 🙈 Ingen skadades (förutom mitt ego). Tyvärr fick backkamerorna sig en stöt och utan full försäkring av hyrbilen blev självrisken min. Lesson learned! Och jag fortsatte njuta av stuglivet, kom igång med bokskrivandet som jag längtat efter - och kom hem säkert. Allt lugnt!

Den tredje veckan var jag lite mer återställd. Nästan så att det var svårt att göra något när varandet dominerade. 😅 Jag ville ta chansen att besöka vänner som jag alltför sällan träffar annars, då orken och tiden att resa iväg sällan finns. Det blev två resor till Västerås och Skövde där jag fick knyta an till viktiga människor i mitt liv som jag önskar fanns närmare.

I måndags drog vardagen igång. Jag valde i förra veckan att hoppa av ett event jag skulle ha hållit igår. När jag såg schemat för min vecka var det omöjligt att se hur det skulle hålla. Två dagar i Stockholm med utbildning och handledning. Därefter följde tre dagar på jobbet. En grundutbildning till studiecirkelledare, ett avstämningsmöte och en träningsklient kvällstid. Det hjälpte att veta att helgen var fri. Jag höll medvetet tillbaka mitt tempo för att värna min energi. Det underlättade i att återknyta till glädje, samvaro och engagemang på jobbet och att delta aktivt i handledningen.

Under månaden har jag haft flera samtal med träningsklienter, som jag har flera av nu efter sommaren. De timmarna är överlägset bäst varje vecka! Hur mycket självtvivel och prestationsångest jag än brottas med inför det så rinner det bara av mig i närvaron vi möts i. Så vackert att få vara med och att själv få utrymme att växa.

Ett lite mer nära fokus, i ögonblicken, kommer här:

✨ Guldljuset på landsbygden i augusti. Naturen som skiftar färg mot höst och hur ljuset förstärker färgerna. Andäktigt!

✨ Få mysa med norska skogkatter hemma hos min kursare <3

✨ Skriva bok på tåg! Bästa platsen (när det inte är fullsatt) 🙏🏼

✨ När ett litet barn tog ögonkontakt med min vän, kisade och fladdrade med ögonlocken. Lite som när katter visar kärlek. Hur det skapade de ljuvligaste skratt direkt från hjärtat hos oss båda.

✨ En övning i ögonkontakt på handledningen som skapade extra trygghet i gruppen.

✨ Katten Torsten vid stugan som i sin närvaro hjälpte mig att komma nära sorgen efter Asla en stund.

✨ Kreativt samskapande med två av mina favoriter i terapiformer: uttryckande konstterapi och ACT.

✨ Sitta uppe sent med en nära vän och prata livets utmaningar tills ögonen gick i kors.

✨ När det enda som hörs är syrsorna.

✨ Få kommentaren ”oj så modigt” tre gånger efter varandra av samma person som inte förstod riktigt hur jag fortfarande kunde bada i det kalla vattnet.

✨ Rådjuren på kalhygget i skymningen.

✨ Återse kollegor efter semester och känna en värme spridas i kroppen.

✨ Ett myller av gräshoppor.

✨ När jag skulle packa ur bilen efter stugsemestern och en ung kille kom och hjälpte mig att bära in allt.

✨ Fåglarnas mäktiga v-formationer över himlen.

✨ När två barn som jag har följt länge vågade ställa svåra frågor i vårt möte.

✨ Förbipasserande medmänniskor som visade djup omsorg och hjälpte mig upp efter att jag hade backat ner i ett dike.

✨ Att få vila blicken i ett par rådjursögon en lång stund i skymningen.

✨ Besöka en nära vän och få prata öppet om inre och yttre kamper utan filter. Känna en längtan efter att ha henne närmare.

✨ Fynda porslin från Rörstrands serie Gröna Anna på en lantloppis till rimligt pris.

✨ Att vakna av soluppgångens ljus som föll in i glasverandan och se morgondimman över fältet.

✨ En insikt och upplevelse som jag inte behövde sätta ord på. Den blev direkt ett med mitt varande.

✨ Att dela skrivandet med någon som kan hålla min berättelse i två varsamma händer. Hur det skapade perspektiv som gav flow.

✨ Känna hur all stress rann av mig direkt när jag kom till stugan. Hur allt saktade ner och öppnades upp.

✨ Att möta Stockholmsmorgonen utan någon som helst stress, bara med lugn och förundran inför all rörelse omkring.

✨

Vilka ögonblick vill du ta med dig från augusti?

Stjärnögonblick från juli 2025

Juli har bjudit på trettiogradig värme och skyfallsvarningar, lätta sommarregn och regnbågsmagi. Mina ögon har öppnats vida av regndroppar vilandes på daggkåpor och lekande svalor i vattenbrynet. Smultron, kantarell, blåbär har kantat mina vandringar till skogs. I sommarkvällarnas stillhet har jag omslutits av vatten ibland varmare än lufttemperaturen. Naturen tar emot mig och jag låter den.

Juli har varit min mest intensiva månad på året. När samhället går på semester utmanas socialtjänsten, där de flesta också är på semester. De vi möter har svårare problembild eller en mer akut sådan. Det märks att utsattheten och konflikterna eskalerar när stödet tunnas ut. Det är både meningsfullt och utmattande att stå i och försöka hjälpa till på bästa sätt.

Med oväntade sjukskrivningar och tuff arbetsbelastning de flesta dagar har det också inneburit mer oförutsägbarhet och beredskap än normalt. Vissa dagar har det varit svårt att få ihop det. Några dagar har det funnits tid att ta pauser och umgås med kollegor som jag annars inte hinner prata ordentligt med. Jag värderar de ögonblicken högt. Det gör arbetet tryggare när vi känner varann bättre.

Jag har varit lyhörd och tagit varje symptom på allvar. Sjukskrivit mig de dagar då kroppen höjt volymen på varningarna. Gått tillbaka till jobbet med mjukare rörelser. Ändå har det varit svårt att hitta återhämtningen. Nu väntar tre veckors semester och jag hoppas att det ska räcka för att orka med, och trivas med, höstens utmaningar.

Livet har inte bestått av så mycket mer än jobb i juli. Några samtal med träningsklienter har det blivit - och det ger mig alltid något extra att leva på länge. På helgerna har jag gett mig extra sömn, skogsbad och vattenbad. En dag prioriterade jag att ta emot en vän och hennes partner på besök och två kvällar mötte jag upp en annan vän i bad och solnedgång. Värdefulla stunder som finns kvar i hjärtat.

Här är några fler värdefulla stunder från juli:

✨ Möta skymningen på berget med horisontens disiga lager framför ögonen.

✨ Att kunna gå en halvtimme tidigare från jobbet. Och med det också hinna hem innan åskovädret brakade loss med skyfall.

✨ Samarbete med kollegor när det egentligen var alldeles för mycket att hantera samtidigt. Att vi fick ihop det tillsammans efter bästa förmåga.

✨ Dagg som glittrar i morgonljuset.

✨ Ett barn som lurade sin förälder för att få ta ett dopp till efter att föräldern precis fått upp barnet - efter tio försök. Jag log med hela kroppen.

✨ Nyckelpigans färger och former och hur det där skalet samtidigt kan vara vingar! Hur kan naturen skapa något så fascinerande? 🐞

✨ När ett känslomässigt svårt möte var klart och jag hanterade det bättre än orosrösten i mig förutspådde. Att landa hem i mig själv efteråt.

✨ Smulton som smälter i munnen.

✨ En kvinna i kimono och korg i handen som gick mot badbryggan i en guldig skymning.

✨ Staplar av trädstammar längs skogsvägen med varje träds unika ringar, storlek och form.

✨ När en vän delade fyra ögonblick från sin dag då hon tänkt på mig. 🥰

✨ Autenticitet i möten, att få förtroenden när människor blir mötta i det medmänskliga.

✨ Knasigheten i att inleda utredning enligt 11 kap 1 § socialtjänstlagen (gamla lagen) och avsluta med att bevilja insats enligt samma paragraf (nya lagen).

✨ Möta upp en vän i sommarkvällen och ta ett kvällsdopp ihop.

✨ Ladubyggnader i faluröda fasader som bär byggnadskonstens skönhet.

✨ Harungar skuttandes över gräsmattan. Sååååå bedårande söta!!!

✨ Tryggheten i 20 års vänskap som bryggar över tid och rum även när vi inte kan ses så ofta.

✨ Simma jämsides med en bäver (ca 5 m bort) i vindstilla vatten och trygghet.

✨ Att få undan dokumentation som lagts på hög och känna lättnaden landa i kroppen.

✨ Ett lätt sommarregn som bara droppar av svalka i en varm kväll.

✨ En disig horisont.

✨ Att se regndroppar studsa mot vattenytan från horisontell vinkel vid bad i regn.

✨ När min vän som har den magiska förmågan att hitta fyrklöver berättade att hon hittat ett helt gäng ”i förbifarten”. 🍀

✨ Ett gäng tonåringar som stannade upp och sa ”kolla” pekandes på den eldiga solnedgången och bara stod tysta och betraktade den en stund.

✨ Solens blänk i Mälaren efter mysig samvaro med vän på vår klippa.

✨

Vad har värmt ditt hjärta i juli?

Stjärnögonblick från juni 2025

Juni kom med väderskiftningar från strålande sol till skyfall om vartannat. Vädrets intensitet har speglat min juni i övrigt. Det har varit terminsavslutning i Stockholm för mitt första av två år i utbildningen till terapeut. Jag fortsätter klientarbetet över sommaren med lite mindre intensitet men också med två nya klienter. Roligt!

På samma gång har arbetet krävt mer av mig, framför allt de sista två veckorna. Jag hade en semestervecka innan dess där jag försökte återhämta mig så gott jag kunde hemmavid och med många timmar i naturens famn. Vädret ihop med ett högt tempo innan gjorde mig djupt trött och jag sov extra timmar de där lediga dagarna, ibland i hängmattan mellan skogens träd.

Om kvällarna har jag fortsatt bada i nästan alla väder, förutsatt att lufttemperaturen inte riskerat att göra mig sjuk på hemvägen. Promenader i skog och längs ån har gjort mig gott. Ibland med vänner som sällskap i telefon, ibland med sommarprat, poddar och ljudböcker.

Höjdpunkten för juni var min vän Annas prästvigning i en fullsatt domkyrka i Strängnäs. Jag har sett fram emot den dagen i så många år och är tacksam att jag fick uppleva den i full närvaro med gåshud och rörda tårar, och med Annas ljus lysandes ut över oss alla som var där.

Nu har jag funnit en behaglig lunk i sommarschemat på jobbet, kvällspromenad och bad som rutiner på vardagarna. På helgerna har jag utsett lördagen som vilodag med “bara vara och följa lust och ork” som motto. Då orkar jag ta hand om hem och förbereda veckan på söndagen. Det finns en närvaro i det som jag försöker vila i och omfamnas av.

✨ Det där ljuset i naturen som bara finns i juni. Alla nyanser av grönt som strålar i sol.

✨ Tappa tiden i omplantering av växtfamiljen och känna mig helt här och nu med händer i jord.

✨ När en vän och jag spontant skickade meddelanden till varandra i samma ögonblick med samma grundkänsla som innehåll. Synkroniciteten som gjorde ensamhet till tillhörighet.

✨ Smaken av smultron plockade längs skogsstigen.

✨ Regnbåge och solregn mellan skyfall. Och att jag hann bada under ett kort uppehåll.

✨ Lyxen i att få ha en badplats för sig själv.

✨ Köra bil igen efter lång tid och känna mig glad i känslan att jag kan och är trygg, när osäkerheten innan hade fått växa för länge.

✨ När jag hade en full kaffekopp i handen medan jag fick en dörr i ryggen (mjukt) och lyckades rikta bort spillet så att jag räddade både dator och kläder. Instinkter ändå! 🙏🏼

✨ Att få höra från en kollega att hen förstår att jag inger förtroende hos de jag möter.

✨ Närvara vid min väns högtidliga prästvigning med rörda stolta tårar och gåshud.

FOTO: Jacob Hansson

✨ Att inte vilja gå upp från badet för att det var så otroligt skönt att bara ligga där och flyta 💦

✨ Årets första kantarellfynd!

✨ Tillfredsställelsen av ett rent och städat hem (så länge det varar, haha).

✨ Jobba med en ny kollega i ett ärende och känna att vi kunde både inspirera och stärka varandra en extra trött dag för oss båda.

✨ Flytta ut alla tomat- och gurkplantor på balkongen när det blev som en mindfulnessövning bara av att varsamt separera dem från varandra utan att skada. Och sedan snabbt få dem att ta stöd av varandra igen så att det dåliga samvetet kunde repareras.

✨ Ett avslutande möte med föräldrar som har gjort ett svårt och viktigt förändringsarbete. Att se hur deras egen inre trygghet och samarbete lyste starkt i hur de beskrev sina nya insikter.

✨ Ett barn som fascinerat berättade om sitt intresse i sniglar.

✨ Att jag i ovanligt hektiska dagar med extra oväntade händelser kunde behålla tilliten till att jag klarar av det.

✨ Betrakta den första tomaten mogna dag för dag.

✨ Äntligen boka stugsemester efter att ha hittat ur ”om och men”-snåriga tankar.

✨ Klas Erikssons sommarprat som fick tårarna att rinna i starka bilder av ensamhet, sorg och självomsorg. Stark igenkänning i vissa delar.

✨ När jag och min skogsvän snubblade på en liten dunge med Linnéa-blommor och hon ”bara var tvungen” att stoppa ner näsan och insupa doften till max. 🌸😍

✨ Att kunna ta stöd av både kollegor och min egen självmedkänsla efter ett möte som väckte starkt obehag.

✨ Somna till ljudet av smattrande regn.

✨ Nyfiken förväntan i att träffa nya terapiklienter. Pirret i bröstkorgen. Att jag får göra det här?!!

✨

Vilka ögonblick har stannat hos dig i försommaren?

Stjärnögonblick från maj 2025

Maj är blomsterprakt och alla nyanser av grönt, slutspurt inför sommar och ljumma kvällar. Regnskurarna har duggat tätt och fyllt på växtkraften i naturen. I mitt inre har våren kastat nytt ljus på det liv som har varit, i ledtrådar som egentligen alltid funnits där dolda under vildvuxna stormskydd. Nu binds trådarna samman i mina årsringar. I höst kommer jag kanske att få svar på mina frågor, på det som både väcker ohygglig sorg och gnistrande värme. Jag berättar om och när jag kan. För nu vilar jag i nuet. Det intensiva förundrade nuet.

Jag har med mig att maj är en av årets mest intensiva månader, på många plan. Socialt, i jobbet, i utbildning, i naturens alla stadier. Jag har hållit en fot på bromsen sedan i april och det har gett resultat. Vissa dagar har varit extra tuffa, men aldrig mer än så. Det har skapat den närvaro jag behöver för att kunna göra ett bra jobb, både i mina möten på jobbet och med träningsklienter.

Den 20 maj klubbades en ny socialtjänstlag i riksdagen. Jag satt på åhörarläktaren eftersom det timade med handledning i Stockholm. Jag har följt processen sedan den startade och tror att det till stor del blir en positiv förändring där människor lättare kan få stöd. Omställningen har pågått under lång tid redan.
I höst blir det skarpt läge. Vi blir nya team på min enhet, med delvis förändrade arbetsuppgifter och ny struktur för dokumentation/lagrum osv. Vi hade en heldag på enheten för att planera hösten och jag upplever en trygghet i att vi som medarbetare får vara med och påverka i tillräcklig grad. Förändring är alltid en utmaning, men också en möjlighet. Jag känner mer av det sistnämnda nu. Kanske för att jag är van vid att mitt jobb ändras ofta, och för att också jag är på väg mot något annat. Om drygt en vecka är jag 50 % samtalsterapeut. Tänk!

Jag har omfamnats av naturen morgon och kväll i skog och längs vatten, lyssnat till fågelsången, tagit in dofterna, mött rådjurens blickar. Ibland med sällskap av en vän vid min sida eller i telefonsamtal. Tre kvällar har jag trotsat kylchocken och låtit mig väckas och mjukna av åns vatten.

Loppissäsongen drog igång ordenligt i maj. Jag har med loppiskompisen både sålt av egna saker och besökt 17 loppisar i samband med Sörmlands längsta loppis. Mest var det som vanligt fint med sällskapet, längs Sörmlands vackra natur.
Över sommaren är det bakluckeloppis varannan söndag på Tuna Park med många säljare. På Kristi himmelsfärd öppnade Vilsta koloniområde upp för grindloppis i sin vackraste tid. Älskar att jag bor i en stad med loppisar i varje hörn och till och med en egen återbruksgalleria! Jag gillar att strosa, kika på saker som inspiration och fynda efter behov. För det är mest det som styr nu. Jag vill mest bara bli av med saker, inte ha mer att ta hand om.

Några växter fick komma med hem från Rademachersmedjornas växt- och vårmarknad framodlade av vänners omsorg. På fönsterbrädet växer sommarblommor och örter upp så sakteliga efter sen sådd. Tomater och gurka frodas i värmen på mitt köksbord och är snart redo för en första liten skörd.

✨ Doften av hägg och syrén i den ljumma kvällen.

✨ Att få ett snabbt besked när det behövdes.

✨ När en ung kille på bussen somnade mot en främmande ung tjejs axel och hon lät honom göra det. Deras samtal när han vaknade som gick ifrån att hon försökte mildra hans skam till att de småpratade om sömnbrist och skola.

✨ Fynda ett litet bärbart skohorn i metall på loppis efter att ha tappat bort mitt förra sommaren. Skönt att slippa köpa plast! 👌🏼(Som jag brukar säga: allt finns second hand, om man bara har liiiite tålamod).

✨ Ta skydd från regnet under en stor ek och betrakta regnbågar sträcka ut sig över den mörkgrå himlen.

✨ Liljekonvaljeblommornas volangform.

✨ När en människas medkänsla släpper återhållen sorg och att få bli hållen i det tills tårarna skapat lugn i kropp och sinne.

✨ Gapskrattet när min vän berättade om hennes roliga påhitt för att få sin familj att plocka i diskmaskinen rätt. Tufft med kroniska diskmaskinssvårigheter! 😂

✨ En rad av klarröda vallmoblommor nedanför en prunkande syrénhäck.

✨ Koppen jag fyndade på ”Sörmlands längsta loppis” 💚 Kvällsteet fick en ny nivå av lyx och närvaro!

✨ Skuggornas spel mellan träd och på marken när ljuset rör sig i vinden.

✨ Att plocka maskrosfrön och en liten fluga från håret efter en skogstur.

✨ När månen syns på en ljust blå morgonhimmel.

✨ Att bli bemött av en viktig person med värme och förståelse i en skör sårbarhet.

✨ Att besöka barndomens stad med alla smärtsamma minnen och känna ”det var då”. Bara minnen. Jag är vuxen nu. Jag är min egen nu.

✨ Reflektioner av träd i spegelblanka vatten.

✨ Skogens alla dofter efter regn och känslan av fuktig jord.

✨ Att uppleva när en klient ”knäckte ACT-koden” och få gåshud från tårna till hårbotten.

✨ Tacksamheten över en extra ledig dag utan måsten när kroppen slogs ut av väderomslag. Att kunna slumra sig igenom en dag och förhindra ett längre bakslag.

✨ Ett spontant samtal i skogen med en främling som snabbt avhandlade naturens läkande kraft, människors kontrollbehov och att ha en inre visshet och trygghet.

✨ Rika nyanser av grönt längs den sörmländska landsbygdens horisont.

✨ Att sorgen efter Asla får byta nyanser i sin takt och innehålla allt. Att jag inte går sönder så som jag var rädd för och att minnet av henne är så nära, så nära.

✨ Ett stort professionellt möte för ett barn där alla verkligen samverkade engagerat med barnet i fokus.

✨ När prasslet i skogshagen visade sig vara ett får. Nu är de på sommarbete!

✨ Droppar som vilar som pärlor i daggkåpornas innersta.

✨

Vad har skapat ljus inom dig i maj?

Stjärnögonblick från april 2025

April har varit randigt av sorgen efter Asla. Lite som ett typiskt aprilväder har mitt inre tillstånd skiftat. Jag har funnit tröst i mjuka rutiner, tårarnas lättnad och naturens famn liksom i vänners omsorg.

Min nya chef och jag har fattat beslut om förändringar i mina anpassningar utifrån mina kroniska sjukdomar. Med tiden har det som minskar fysisk påfrestning gjort att jag hamnat utanför det sociala på jobbet. Nu ska jag testa att sitta i kontorslandskapet några stunder under mina arbetsdagar för att se om det kan fungera bättre. Skönt när jag får testa och att det går att förändra om det behövs. Det märks också på jobbet att en ny socialtjänstlag är på gång i sommar. Jag följer med i nuet och låter processen få göra förändringen ett steg i taget. Spännande!

Jag är snart halvvägs igenom utbildningen till terapeut och det märks framför allt i arbetet med mig själv. Nya insikter klickar i, jag antar nya utmaningar och självtvivlet ger mig rejäla smockor ibland. Det är tröttande och jag reser mig och accepterar, igen och igen. För jag vet att det är på den här vägen jag lär mig och skapar motståndskraft framåt. April erbjöd handledning i grupp, studieuppgifter och två dagar med pass i Unified Protocol (en form av KBT med fokus på exponering efter att först ha gått igenom färdigheter som behövs för det). Steg för steg lägger jag till verktyg och gör dem till mina i den ACT-anda jag håller nära. Klientarbetet ger mening och mersmak. Jag tillåter mig att träna och det gör mig mjuk.

I sorgens efterdyningar blev mitt inre mer tyst och flytande. Liksom tiden och orken. Jag har låtit det få vara som det är, låtit mig få vara där jag är. Orden och rutinerna föll bort och det var nog precis som det ska ändå. Asla har varit min familj i 12 år. Min viktigaste. Jag behöver tid att landa i varandet utan henne. Sen, när det vill hända, kommer jag kunna fylla det nya varandet med det som bara är möjligt nu när hon inte finns mer. Jag är inte där än, och det är okej. Jag är tacksam för att jag har en trygg vardag som låter mig följa med livet som händer tills jag är redo för nya steg.

✨ Vitsippor i kvällssolens guldiga toner och i skirt vårljus.

✨ Skämta och skratta med kollegor i gemenskap.

✨ En liten blåmesunge som balanserade ostadigt på en gren. Sötchock!

✨ Få oväntad ekonomisk lättnad genom subventionerad egenterapi som släppte enormt mycket ekonomisk stress.

✨ Klara av att stå ut i obehaget under besöket hos tandhygienist och genomföra hela behandlingen.

✨ Hämta Aslas aska och bli överraskad med en oväntad gåva från krematoriet: Aslas tassavtryck. Efter vårt farväl ångrade jag att jag inte hade tagit det själv. Som att den sista pusselbiten föll på plats. ♥️

✨ Se vitsipporna öppna sig i morgonljuset och sluta sig i skymningen.

✨ Få förtroende från en tonåring som delade sin sårbarhet med mig i ett första samtal.

✨ Göra en exponeringsövning på ett kurspass och få uppleva hur kroppen automatiskt började självreglera ångesten.

✨ Bektrakta kvällssolens guldiga nyanser rama in tomat- och gurkplantornas gröna blad.

✨ Körsbärsträden! På min gata, runt ån och i guldfärgad skymning!

✨ Sparka tillbaka en fotboll till de lekande barnen på gården.

✨ Varje gång jag har sett en humla svärma förbi i vårsolen. Hopp!

✨ Ett förtroligt samtal med en kurskamrat som fick mitt inre tillstånd att skifta till något mer hjälpsamt.

✨ Att jag vågade kliva i ån under aprils andra dag trots att det var riktigt kallt och att jag också kunde göra det på ett varsamt sätt.

✨ Den vackra koppen som min vän tog fram just för mig när jag hälsade på hos henne <3

✨ Drömma om Asla. Känna hennes mjuka päls mot min hud.

✨ Möta en medmänniska i skogen med lika förundrad blick som min och med både ord och kroppsspråk förmedla den känslan mellan oss.

✨ Bli berörd när jag berättade om hur jag lärt mig att ta hand om mitt lilla jag och återigen uppleva den kärlek jag känner inför det barn jag var.

✨ Gå hemåt i kvällssolen och längta efter att få somna i mjuka lakan.

✨ Novemberkaktusen som blommade ut i aprilvädrets värme.

✨ Studiebesök på en familjecentral med engagerad personal som satte varma avtryck i mig.

✨ Engagemang från min nya chef som känns i hjärteroten.

✨ Livfulla samtal med en vän som väcker livskraft i mig.

✨ Fynda nya bekväma promenadskor i Gore Tex på klädbytardagen!

✨

Vad har du njutit mest av i april?

Stjärnögonblick från mars 2025

Mars 2025 kom med vårljus och lämnade mig i djupaste sorg. Jag har öppnat mig själv i den antågande våren, släppt in människors närvaro lite mer än tidigare och gläntat på dörrar i sårbara stunder.

I mars första dag mötte jag min vän Venus öga mot öga för första gången i en omfamning som kändes hemma. Andra vänner har följt mig närmare än tidigare, i både sorgedagar och engagerade samtal om människans märkliga natur. I kravlösa umgängen korta stunder har jag hämtat kraft.

På jobbet har ny energi kommit in med våren, men framför allt med en ny chef som inspirerar och lyfter upp. Jag har jobbat några fler timmar än halvtid i mars utifrån personlig hållbarhet. Jag kommer nog fortsätta med det vissa veckor. Det blir en onödig frustration att försöka pussla ihop alla mötestider på halva veckor. Att hålla det flexibelt skapar mer hållbara jobbdagar.

Jag fortsätter att stormtrivas med arbetet jag gör med mina träningsklienter. De lär mig så mycket och jag upplever en ökad trygghet i mig själv som terapeut och hur jag kan vara jag i det. Det har också hjälpt mycket att ha en tätare kontakt med mina klasskamrater sedan vår senaste handledning i Stockholm.

Utöver jobb och utbildning har jag deltagit i några seminarium kvällstid. Ett om oro/ångest, ett annat om nervsystemsreglering med Veronica Löwenbok och ett via utbildningen om vad vi som samtalsterapeuter kan arbeta med efteråt (t ex vad det innebär med enskild firma, olika anställningar osv). Gillar när jag får fylla på med aktuell ny kunskap!

Och så kom den dagen jag helst hade velat undvika. Efter att ha märkt flera symptom kring att Aslas diabetes återkommit, främst avmagring, ringde jag veterinär. Blodproven visade inget tydligt men många avvikande värden. Jag lämnade in ett urinprov nästa dag som visade på höga nivåer av ketoner. Veterinären trodde inte att Asla skulle klara helgen. Jag önskade att få vårda henne med insulin och övervakning några dagar. Jag behövde tid. Asla klarade helgen. Hon verkade må bra, lekte och var med, njöt av sol på balkongen. Tills på måndagskvällen då jag styrde undan en insulinkoma med några minuters marginal.

På tisdagen kom min vän Cathrin och var med när vi tog farväl. Det var fint. Lugnt. Det sista Asla såg var mina tårfyllda och kärleksfulla ögon. Livet kommer aldrig bli detsamma. Asla var och är min familj. Den sorg jag får uppleva nu, med den omsorg jag får av de människor jag har nära, är en gåva. Så känns det. Trots att hjärtat slits itu och jag bara vill skrika och ha hennes mjukhet hos mig igen. Jag får känna det. Jag kan hålla det och tillåta mig att bli hållen.

Mars sista dagar innebar en djup trötthet i sorgens tecken och en mjukhet inför mig själv i det. Rutiner som bär mig och tomrum som ekar i minnet av hennes ljud. Jag är okej. Jag möter april med kisande blick och hoppas att himlen gråter med mig några skurar ibland. För jag behöver vårblommorna nu.

✨ Att ha minnet av Aslas mjukhet under mina fingrar så nära.

✨ Sopade gator.

✨ En natt när Asla sov vid min sida i flera timmar.

✨ Att se en klient bli berörd i sorg och omsorg inför sig själv.

✨ Blåsippor! I solens sken i skogsbrynet lyste de upp min dag.

✨ Den första omfamningen med en vän som jag inte träffat förut, men som ändå kändes igen så väl i de ord vi delat.

✨ Skylten ”Bjud in liv” i Rosendals trädgård som blev en påminnelse i vårens antågande.

✨ Sista helgen när jag behövde ge insulin och Asla glatt kom springandes när jag klickade med burken med teststickor. Tänk vilket team vi var! 🥰

✨ När jag på avstånd såg en pensionerad socialsekreterare omgiven av en grupp barn som klappade hennes hund. Det blev så tydligt hur yrket ibland är så mycket mer än ett arbete.

✨ Rosa skymning speglad i ån.

✨ Bli inbjuden för en kram och lite sällskap utan förväntningar.

✨ Ett stilla regn som föll när jag just hade sagt farväl till Asla.

✨ Att märka hur en starkt försvarsinställd klient gradvis mjuknade under vårt samtal.

✨ Boken ”5-sekundersregeln” som gav nya perspektiv om mod.

✨ Att få uppleva min nya chef, som är en förebild sedan innan, ta sig an sin nya roll med bravur. Hur hon använder sin bestämda och innerliga kraft för att stötta, validera, skapa klarhet och samordna med ett öppet och lärande mindset! Känns så hoppfullt!

✨ Vårljuset strilandes mellan trädkronorna i skogen.

✨ Att tas emot av en vän, bli omsluten i en mjuk filt på en avskild brygga, i den ordlösa sorgen. Villkorslöst sällskap över en kopp kaffe i den svåraste av stunder.

✨ Fräknar som kikar fram på näsryggen.

✨ Värmen och kärleken från mina klasskamrater när jag berättade att Asla skulle få somna in. Som en digital gruppkram.

✨ Känna solens strålar värma ansiktet.

✨ Pastelltonerna i skymningen. Som någon sa: som en tavla!

✨ Att få uppleva en ren sorg för första gången, utan komplicerade omständigheter.

✨ Rådjur betandes i morgondimma över ängen.

✨ Att universum planerade veckan runt Aslas bortgång så som jag behövde den, med luft och utrymme för den oerhörda tröttheten.

✨ Asla ihopkurad och nöjd i solljuset från fönstret.

✨

Vad har lyst igenom till dig i mars?

Stjärnögonblick från februari 2025

Februari är vinter som hänger sig kvar och en antågande vår som tvekar. Snöbeklädda skogspromenader, kalla nätter och en energi som går på sparlåga. Februari har utmanat mig i att balansera energinivåerna.

Jag har utmanat min sociala energi i ett försök att ta mig ur vinterns ide. Besök i min väns drömhus för första gången, fika i Stockholm efter kurspass med en annan vän, kaffedejt i Uppsala efter möte med träningsklient, häng i min egen soffa och en fantastisk upplevelse med en vän och hennes barn när vi var på Melodifestivalens genrep i Västerås. Jag som vanligtvis mest umgås med vänner via telefon om kvällarna (introvert som jag är) har fått både påfyllning och nya perspektiv i vad som tar och ger energi i sociala sammanhang.

På arbetet har energin gått åt fort. Det är mer utmanande att försöka få ihop allt på halvtid, även om jag aktivt håller nere arbetsbördan. Dessvärre fanns inget annat alternativ i slutet av månaden än att släppa taget om det barnrättsprojekt som jag engagerat mig i under lång tid. Det är en stor sorg och inget jag ville, men det blev lösningen för en mer hållbar helhet. Framför allt har arbetssituationen påverkat mina grundläggande rutiner och sömn på ett sätt som inte alls har varit bra. Ett tydligt varningstecken som jag tar på allvar.

I februari startade jag igång med träningsklienter. Det är både overkligt och självklart på samma gång. Det är fantastiskt att få det förtroendet, att få finnas med i det sårbara och utforska nya sätt att leva. Jag får jobba mycket med mitt eget inre. Prestationsångesten och självkritiken har varit i sitt esse - och det är faktiskt helt okej! Jag hanterar det. Med självmedkänsla, stöd och handledning blir jag allt mer trygg i min egen intitution.

Under ett pass i beteendeanalys genom utbildningen fick jag omvälvande insikter om grundläggande scheman i mig. De var inte nya, men nivåerna i dem var så djuplodande att jag fick svindel. Det är både otroligt smärtsamt och häpnadsväckande befriande att se det så tydligt. Efter passet fångade jag och en kurskamrat upp varandra då vi hade lika mycket svindel båda två. Värdefullt och tryggt att få landa med varandra i en ömsesidighet.

Mellan resor, arbete, sociala sammanhang och träningsterapier har jag återhämtat mig med Aslamys, omplantering, sådd av tomat- och gurkfrön och stärkande skogspromenader. Nu längtar jag efter vårens ljus och ny energi i min trötta vinterkropp.

✨ Månens sken mellan träden på en klar kvällshimmel.

✨ Att förstå den underliggande sorgen, kunna ta hand om den, och därmed känna att det var helt naturligt att jag reagerade som jag gjorde i situationen.

✨ Ett lätt snöfall när jag gick igenom Gamla stan i Stockholm.

✨ När en kurskamrat uttryckte sin ilska med “jag får kramp i fingret”. 😂

✨ Kaffedejt med vän i Uppsala som blev en så stark symbol för att vi båda nu går vår drömutbildning. Prästen och terapeuten. Det var långt ifrån självklart när vi träffades för många år sedan, ärrade av livets svåra. Gåshud!

✨ Solnedgång över Mälarens frusna vatten från tågfönstret.

✨ Ett möte med en av mina förebilder i socialtjänsten där jag både fick lära mig mycket, fick hjälp att möta en familj med rätt kunskap och dessutom fick beröm av personen i hur jag hade fått kontakt med familjen.

✨ En rejäl utmaning i acceptans som jag kunde härbärgera nästan chockerande väl. Jag raderade 600 mejl av misstag. Permanent. 🙈 Tre minuter senare kändes det helt okej. Det jag behövde återvinna kunde jag be andra skicka och resten var inte hela världen. 🙏🏼

✨ Se Melodifestivalen live för första gången, med bästa sällskapet av kompis och hennes ungar! Och mitt inre barn var absolut närvarande. Som hon drömt om denna dag! ✨💓

✨ När solen bröt igenom morgondimman på skogspromenaden.

✨ En ekorre som lekte tittut med mig i skogen mellan träden.

✨ Att höra och lägga märke till hur min träningsklient på kort tid har landat i nya hjälpsamma sätt att vara med sig själv.

✨ En förälder som avslutade mötet med att säga att det inte var så farligt att komma på möte med socialtjänsten.

✨ Få hålla en improviserad övning i medveten närvaro med mitt lilla team på jobbet.

✨ Äntligen kunna besöka min vän i Sala och hennes drömhem som jag också blev alldeles kär i! Speciellt hallen och trädörrarna in till sovrummet <3

✨ Bli totalcharmad av en 7-månaders bebis i möte på jobbet.

✨ När jag under terapisessionen hade självkritiska tankar om hur jag agerade, men när jag såg inspelningen efteråt bara kände mig otroligt stolt och rörd över min kärleksfulla framtoning och närvaro.

✨ Speglingar från en person som känner mig väl som träffade mig rakt i hjärtat. Tuff kärlek är den starkaste sorten, när man vågar säga det som också kan vara jobbigt att höra, med kärlek bakom.

✨ Att jag kunde tillåta mig att bara vara i ångesten och hålla mig i det svåra vid ett tandläkarbesök som var precis så jobbigt som jag föreställde mig.

✨ Återse katten Gunvald som alltid kommer att vara ett favoritmotiv i sin vackra täckning och färg. Givetvis slår han inte Asla, men bara titta på den här stiliga:

✨ Hämta bästa vinterskorna hos skomakaren och känna mig väldigt nöjd med resultatet!

✨ Att min bästa loppiskompis ÄNTLIGEN vill stå på loppis med mig. Bokade illa kvickt!

✨ Lärdomarna och självtilliten det gav mig när jag valde att följa andras råd trots att min intuition sa något annat. Min intuition är att lita på.

✨ Att jag hittade mina borttappade täckbyxor så att jag kunde njuta fullt ut av minusgraderna!

✨ Se hur livet växer dag för dag i mitt köksfönster <3

✨

Vad har fångat din inre blick i februari?