Oktober är morgondimma som sveper in världen i en mjölkvit mjukhet, viskningar från fallande löv om att sakta ner och släppa taget. Oktober är ensiffriga grader i luften med andningsrök och droppar av fukt i gräset. Oktober är självlysande gula och orangea trädkronor och dagar som blir allt mörkare. Vintertiden tar vid och tekoppar dukas fram i kvällen.

Oktober har varit en tuff månad känslomässigt. Ett besked som jag väntat på blev verkligt. En dörr på glänt blev en vidöppen dörr och mitt inre drabbades av ett genomträngande ljus med skarpa skuggor. Smärtpunkter av sorg och självtvivel väcktes upp. Ännu har jag inte helt landat på två stadiga ben, men med tid vet jag att det ger sig. Det som känns behöver få kännas. Smärtan luckras upp med ömhet inför mig själv, mina tidigare åldrar och med förståelse som håller om hela mig. Det fridlysta rummet får nya dimensioner.

Arbetsdagarna rullar på med möten och samtal som berör på sina unika sätt. Barns tårar, föräldrars oro, lekfulla barnögon, skratt från magen och när någon tar ansvar för sina handlingar och tar sig bortom skammen. I oktober har jag också haft ett extrauppdrag som samordnare av våra egenkontroller och genomfört en workshop i olika verktyg för barnsamtal med mina kollegor. Utöver det har jag haft några härliga terapisessioner och deltagit i ett par webinarium, bl a om skrivande och ett om validering.

Oktobers höjdpunkt var nog ändå att se Winnerbäck live i Eskilstuna. Jag hade till och med glömt att jag köpt biljetter. Livemusik är oslagbart. Trots att jag var i ett ganska risigt skick lyckades jag hitta strategier för att sedan bara kunna njuta fullt ut med musiken pumpandes i ådrorna. En annan vilsam stund var med en vän på en spontan loppistur ut till Närsjö gård och vidare till ReTuna. I vackra oktobers sista dag.

Naturens famn har tagit emot mig som alltid, i skarpa soldagar och gråa molndagar. Där hittar jag hem. Kanske har det varit lite extra viktigt i och med det som stormat på insidan, att det inre har kunnat slå följe med höststormarna och få virvla som det vill.

Oktobers ljusglimtar:

✨ Ljuset som aldrig är så vackert som genom gamla fönster. Med höstpaletten som bakgrund.

✨ Att ha en vän som också mediterar på morgonen och att dela det inför dagen som väntar.

✨ Få höra från min teamledare att hon och min chef ofta pratar om hur de uppskattar mig och mitt arbete.

✨ Kunna använda ny kunskap i möte med föräldrar på ett hjälpsamt sätt.

✨ Att vara okej med att inte veta, inte ha några svar. Att det är som det ska.

✨ Sjörök över ån ihop med guldiga höstlöv i skymningen.

✨ Ett webinar om validering som satte ljuset på att jag naturligt validerar mest på de ”högre” nivåerna. Det gav självmedkänsla i förståelsen.

✨ Ett barn som blev lugnat i stark rädsla och med lite tid och tålamod kunde sitta avslappnat i rummet.

✨ Hur naturens texturer och former ramas in av frosten som följer bladens kanter och blir höljen över strån och grenar. Färgerna och texturerna som kontrast till det vita gnistrande.

✨ Slutföra en känslomässigt krävande uppgift.

✨ Att möta en rådjursblick i en violett skymning.

✨ Vitt brus i öronen i folkhavet som gjorde det möjligt att minska påfrestningen. Lättnaden och tacksamheten i det.

✨ När kassörskan spontant sa ”du strålar, jag ville bara säga det”. 🥰

✨ En långsam morgon i en annars intensiv vecka.

✨ Att ramla på trattisar i skogen. Äntligen! Jag som trodde att det var kört för i år, men sån lycka att se dem komma upp.

✨ Min mjuka sammetströja som blivit en ny vardagsfavorit.

✨ Kunna vara autentisk på ett hållande sätt som hjälpte en klient att också vara det i samtalet.

✨ Att känna mig nöjd långt i efterhand över att jag orkade tvätta alla fönster i somras.

✨ När Winnerbäck spelade Söndermarken och lät publiken sjunga med i slutet av första versen - om nyponbuskarna. Gåshud!

✨ Få höra ”Du är verkligen en sådan person man vill ha bredvid sig när någonting händer” efter att jag hade ingripit vid en misshandel och tillkallat polis.