Stjärnögonblick från juli 2026

Juli är badbryggor och solglitter, störtskurar och värmeböljor. Juli är kvällar när man inte vill gå och lägga sig, svalkande vind mot solbränd hud, blåbärsfingrar och sjuttio sorters blommor. Juli är öppna fönster och myggbett, barfötter mot gräsmattor och bad flera gånger om dagen. Juli är sommaren i sitt esse, skördetid och vindar som blåser upp till regn.

Jag laddade upp med en veckas semester för att samla energi inför sommarschema på jobbet. Med jordgubbsplockning, te i hängmatta och samtal om livets stora och små frågor med vänner. Omgiven av skogens förunderliga växtkraft, kraftfulla vindar och åns omslutande vatten. När jag började jobba igen försökte jag ta vara på sommarkänslan kvällar och helger. Sommarpraten har som vanligt varit ett givande sällskap.

Mitt arbete som socialsekreterare ger mig så många meningsfulla möten, möjligheter att få vara till nytta och med erfarenhet kan jag göra mer. Ibland blir jag så djupt tacksam för att jag får vara här, göra det jag gör. Och också stolt över hur jag tar mig an utmanande situationer.

Det märks tyvärr att de senaste årens balansgång i energi har tagit ut sin rätt. Med sommarschema krävs mer närvaro på kontoret. Mer intryck tröttar ut mig fortare. Ihop med supervärmen som utmanat min hälsa. Ändå har jag orkat jobba mer än förväntat. Jag försöker aktivt acceptera det kroppen signalerar, parera oro med närvaro här och nu, ta en stund i taget och förebygga istället för att pressa. Att ha en stöttande förstående chef underlättar enormt.

I augusti väntar tre veckors semester som mest blir återhämtning och närvaro. Jag ska också förbereda inför hösten då jag parallellt med jobbet drar igång min egen terapiverksamhet (online). Läs mer om ACT-terapi om du är intresserad av det, eller är i behov av stödjande samtal. Jag ser fram emot höstens nystart, och först och främst en semester med att-vara-listor och närvaro som inte styrs av tid.

Nu kikar vi på det bästa av min juli-sommar:

✨ Ljuset längs skogsstigarna som tar fram detaljer i sommarblommorna och får världen att skimra lite extra.

✨ Flyta på rygg med bara blå himmel ovanför.

✨ Hur gulligt det är när myggorna är så slöa i hettan att de nästan blir harmlösa. 

✨ Dricka kaffe på en brygga med bländande solglitter från vattnet.

✨ Fullmånen som lyste i orange över staden.

✨ Den låga solen på kvällen som färgar hemvägen i guldljus.

✨ Låta håret torkas av vind och sol.

✨ Ängsblommors skira självklarhet i alla färger och former.

✨ När det ”blåser upp till regn”. Bara att naturen liksom varnar, och känslan av det.

✨ Att få bevittna och sitta med en annan människas sårbarhet. 

✨ Betrakta en humla cirkulera bland ljungen.

✨ Plocka jordgubbar mitt emot en fin vän på en gigantisk jordgubbsodling. 

✨ Boken ”When things fall apart” av Pema Chödrön som jag läste som en hel bok med ärlig, kärleksfull och modig livsvisdom. 

✨ Svepa händerna över skira strån.

✨ Lammullsmoln ☁️ Såå fluffigt magiska!

✨ Gången till bryggan med slingrande växter runt om. 

✨ Doften av linolja.

✨ Träffa på en tidigare klient som jag tänkt mycket på de senaste åren och få en kort pratstund.

✨ Höra Jill Johnson sjunga på Parken Zoo utan att behöva vara mitt i folkhavet. 

✨ När jag och en vän på varsitt håll i ett telefonsamtal tog hand om våra inre barn genom att gunga och äta vildhallon. 🥰

✨ Näckrosorna som lyste klart på sjön Skiren i annalkande regn.

✨ Att första dagen tillbaka på jobbet efter en veckas semester gick bättre än förväntat.

✨ Behagligt promenadväder med friska vindar.

✨ Dricka te med vän sittandes i hängmattor uppspända mellan tallarna.

✨ Vandra över krispig gråmossa.

✨

Vad har fångat din förundran i juli?

Stjärnögonblick från juni 2026

Juni är sommarens öppning. Med gassande sol, guldljusa kvällar och oväntade regnskurar. Växtligheten breder ut sig på alla nivåer och suktar efter regn. Svalkan i Mälarens vatten och vindens dans känns som balsam för själen.

Juni inleddes med två examensdagar med klassen. Som vi firade! Middag på Fjäderholmarna, rollspel, framtidsplaner, reflektioner, tårar, asgarv, sång och närhet. Några dagar senare höll jag diplomet i min hand. Samtalsterapeut med inriktning KBT/ACT. Svårt att ta in. Och samtidigt så självklart. Att återknyta till mina klienter grundade mig i vad det faktiskt innebär. Att jag får vara den jag vill vara.

Jag bävade lite inför att gå tillbaka till heltidsarbete inför sommaren. Med rimliga skäl. Det är alltid en påfrestning för mig med stora förändringar i vardagen. Det tar tid för kroppen att hitta en ny rytm. I en tid då socialtjänsten generellt har ett högre tryck. Så de extra sjukdagarna var väntade. Jag brottades lite med acceptansen och försökte göra vad jag kunde för att ta en stund i taget. Nu är jag i sista veckan innan en veckas semester (för återhämtning) innan tre veckor i sommarberedskap väntar. Tempot har saktat ner lite och kroppen tackar för det.

Efter många om och men förstod jag till slut att min enskilda firma nu registrerats. Inte helt lätt att förstå myndigheters besked alltid. 😅 Vacker känsla av att långsamt få bygga upp mitt eget (och inte dras iväg alltför mycket av affärsplanens många rubriker). I augusti/september har jag 8 timmar i veckan för den processen, med terapiklienter online och andra frön att gro.

Mellan arbetstimmar har jag (ingen är förvånad 😉) njutit av sommarnaturen. Så gott som dagliga kvällsbad i ur och skur, kantarelljakt och blomsterfröjd. Längs skogsstigar har vänner gjort mig sällskap i mjuka telefonsamtal. Givetvis har loppisarnas högsäsong tagit mig iväg på både bakluckeloppisar och en mysig loppis i närliggande koloniområde.

Jag har också lyssnat på en del ljudböcker och intressanta poddar. Tipsar om detta poddavsnitt om glimmers som stämmer helt med min upplevelse av det jag själv valt att kalla stjärnögonblick. Nu har ju äntligen Sommar i P1 startat också!

Här är några av alla vackra ögonblick jag njutit av längs vägen:

✨ Att få ihop allt som behövde göras en dag då det kändes helt omöjligt från början.

✨ Att bli omfamnad av skog och vän efter att ha klarat av en svår situation.

✨ Näckrosblommorna! Så vackert skira längs ån.

✨ Att sitta med kursarna på examensdagen och låta alla känslor och perspektiv få finnas sida vid sida. Den fysiska och psykiska närheten tillsammans. 

✨ Hitta en fyrklöver.

✨ Leverera sommarkantareller till en vän efter storfångst. 

✨ Sorlet från koloniområdet på midsommaraftonen.

✨ Sitta under en stor ek när sommarregnet föll ner.

✨ Alla grattis som uppmärksammat processen före resultatet. Att bli sedd i hur jag har tagit mig igenom utmaning efter utmaning dessa två år. Tack!

✨ Att få finnas för en modigt sårbar klient i en svår dag och känna hur min medkänsla speglade tillbaka en djup meningsfullhet till mig.

✨ I ett utmanande möte få höra att det var det bästa mötet en förälder hade varit på hos socialtjänsten. Mest för att det hade gett något, och blev en motpol mot tidigare negativa erfarenheter. 

✨ När vi på sista dagen vågade skoja med vår handledare och säga ”släpp kampen, Ulf”.

✨Flyga över ett gupp på sommarutflykt och skratta tillsammans när vi nästan flög över nästa väghinder också.

✨ När en kollega uttryckte att den kunde se mig som handledare, eftersom det är en av mina drömmar.

✨ Möta en älg i skogen med dubbla responser: vilja närma mig i förundran och vilja backa av en viss oro. Mäktigt!

✨ Regndroppar på rosenbuskar.

✨ Läsa en nära väns berörande ord på tåget mot Stockholm och examen. Som en mjuk stärkande omfamning i vemodet.

✨ Vinna kubbturneringen på jobbet, mest för att vi hade en så fin sammanhållning i mitt lag.

✨ Barn som går hand i hand.

✨ Leka ”inte nudda sniglar” på promenad i regnet.

✨ Fylliga smultron.

✨ En nyckelpiga som ville hänga med på min skjorta på promenaden och kom med kärleksbudskap.

✨ Min terapeutkollega Kattis sång för oss på examensdagen som fyllde hela min kropp med liv och knottrig gåshud.

✨ Asgarven vid rollspel med klassen med tema ”terapeuten tycker att klienten är väldigt negativ”.

✨ Svepa in mig i en varm handduk efter uppfriskande bad. 

✨ När solens strålar fortfarande värmer på kvällen i tidiga juni.

✨ Stoltheten över en vän som gjorde något som var helt otänkbart för henne att klara av för bara några år sen.

✨

Vilka ögonblick vill du spara på från juni?

Stjärnögonblick från maj 2026

Maj är tid som springer för fort när jag vill stanna upp och se varje detalj i naturens rikedom. Vitsippor vissnar bredvid liljekonvaljeknoppar och smörblommorna färgar ängarna gula. Kvällssolen skimrar i vatten och grenverk. Den stigande morgontemperaturen reser fukten från marken.

Månadens andra dag tog jag årets första dopp i 10-gradigt vatten. Två veckor senare var temperaturen mer behaglig och nu badar jag varje kväll. En daglig upplevelse som gör värken mildare och tankesnurret stilla.

I början av månaden krävdes det ett aktivt arbete för acceptans när väderomslagen fick all kraft att lämna kroppen. Jag blir allt bättre på att vara med smärtans uttryck och hålla mig själv i mjukhet.

Utbildningens sista pass handlade om existentiell beteendeterapi och den stora frågan om vad fri vilja egentligen är. Den sista handledningen handlade om beroende ur ett ACT-perspektiv. Med en kraftansamling skrev jag klart mitt examensarbete under Kristi himmelsfärdsdagen. Det släppte en utdragen anspänning med allt för många splittrade fokus. Det skapade marginaler som jag längtat efter. Och vemod i att snart ta examen.

Jag blev redo att starta min enskilda firma efter en viktig process som fick mig att landa i en mjuk riktning. Det har inneburit ett första möte på Nyföretagarcentrum, att skriva affärsplan, skicka in ansökan om att starta enskild firma, kontakt med bank och försäkringsbolag. Efter sommaren driver jag förhoppningsvis eget 8 timmar i veckan.

Det har känts av i energinivåerna att deltidsjobbet skapat allt mer stress, speciellt när jag inte har kunnat vara lika flexibel med min tjänstledighet. Jag är mest lättad över att jag har kunnat hålla ihop arbetet och barnens säkerhet. Det är ändå det viktigaste. Tacksam för stöd från min närmsta teamledare och chef. 🥰

Det är en tid av utveckling för min arbetsplats. Som alltid, men i ett annat djup. Jag har fått bidra till utvecklingsarbetet bl a genom att utveckla våra egenkontroller och föreläsa om kris- och traumamedvetet bemötande för kollegor. Så givande! På socialförvaltningens utvecklingsdag stod jag och en kollega på scen och delade exempel på hur vi med nya socialtjänstlagen gått från mindre dokumentation, mer nytta för de vi möter och stärkt samverkan. Stolt, men inte nöjd!

Bortsett från regelbunden återhämtning i skogen har det inte funnits mycket utrymme för utflykter. Men jag ville inte missa Sörmlands längsta loppis! Dagen innehöll massor med kattmys, avslappnat kompishäng och vackra platser med en hel del prylar som sökte nya hem. Påfyllande!

Nu väntar examen och firande, återgång till heltidsarbete i sommarschema och fortsatta kvällsdopp och skogshäng.

Ögonglitter från maj:

✨ Hur all spänning och svullnad i kroppen släpper i åns kalla vatten.

✨ Få prata av mig och känna igenom efter ett tufft jobbmöte.

✨ När någon ropade ”ginger” efter mig, troligtvis tänkt som ett skällsord, och jag bara blev så glad - efter 20 år som fejk-rödhårig tycks jag kunna äga det 😅

✨ Syréndoften i en varm försommarkväll.

✨ Att det kan komma frukt, grönsaker och bär från blommor.

✨ Fåglarna som kvittrar utanför fönstret innan sänggåendet.

✨ Guldljuset över grönskan i skogen.

✨ Den nöjda känslan när jag äntligen tog mig tid och orkade omskola mina 92 tomatplantor. Stackars försummade växtbarn!

✨ Bonda med en kollega över naturens andlighet.

✨ Söndagscruising på loppislördag runt om i Sörmland med en sån vän som jag bara kan vila i sällskap med.

✨ Ett barn på gården som klappade smörblommorna på gräsmattan med mjuka fingrar.

✨ Få flow i skrivandet av examensarbetet.

✨ När min chef och teamledare utan att ifrågasätta anpassar sommarschema efter mina behov och säger ”gör det du behöver” i full tillit.

✨ Träffa en vän för första gången och känna systerskapet i det som så få, tack och lov, kan dela. Att på djupet känna att någon annan förstår det svåraste utan att jag behöver förklara.

✨ Se triggern utan att reagera på den. Med det lägga märke till hur mycket som har läkt i mig med åren, och att det finns en djup inre trygghet i det.

✨ Tre gårdskatter att klappa på under loppisrunda.

✨ Att dela en morgonstund med en nyfiken ekorre.

✨ När fukten av en regnvåt skog lyfter upp vårens dofter i fylliga toner.

✨ Att få dela min kunskap och erfarenhet om kris- och traumamedvetet bemötande med mina kollegor.

✨ Flera olika fjärilsarter fladdrandes runt benen på skogsstigen.

✨ Liljekonvaljernas söta klockform.

✨ När en vän hörde tröttheten i min röst och sa ”gå hem och sov nu”.

✨ Feedback på examensarbetet från handledaren som var som en omfamning av allt engagemang jag lagt ner i texten.

✨ Ha tid för ett längre samtal med en kollega i arbetsdagen.

✨ Årets första dopp i 10-gradigt vatten som skjutsade endorfinerna till max.

✨

Vad har berört dig den senaste tiden?

Stjärnögonblick från april 2026

April är frostmorgon, försommarvärme och snöoväder - ibland samma dag. Vilda vindar och knoppar som spricker ut i blom. Våren springer och jag vill inte missa en sekund. Därför försöker jag stanna upp och lägga märke till skiftningarna dag för dag. Även när livet springer på. För med åldern har jag kanske lärt mig. Att jag inte behöver springa ifatt. Jag kan bara ta emot flödet av naturen så som det är. Stanna upp, sakta ner. Naturen tar emot mig här och nu, samtidigt som livet kan pågå. Hand i hand.

Examensarbetet har tänkts och skrivits fram genom påsk, vardagar och helgtimmar. Jag har varit i process i mig själv och min strävan med en framväxande helhet. Med en framskjuten deadline (händer väl bara i ACT-världen?) fick jag tid att landa i slutspurten i en förhoppningsvis mjukare takt. 

Handledningsdagar och ett pass i Compassionfokuserad terapi har fördjupat kunskap och engagemang. Med vemod räknar jag veckorna till examen och snor några extra kramar och nära stunder med mina fantastiska kursare. Det märks att vi är redo att flyga nu, såsom vi allt mer förkroppsligar vad det innebär att vara terapeut. 

Efter år av längtan deltog jag i konferensen Barnrättsdagarna i Karlstad för första gången. Med nytänt engagemang och inspiration återvände jag hem med hopp om att förverkliga än mer av barns delaktighet. På riktigt. Som alltid har arbetet gett mig värdefulla möten med barn och föräldrar. Jag har fått testa lite nya arbetssätt som slagit ut väl. Några insikter nådde mig om sådant som tidigare har skavt i mig vilket bar med sig en lättnad. 

Självklart har jag passat på att pausa och andas in naturnärvaro. Utan en daglig dos natur tappar jag mig själv. Två helger i rad besökte jag och en vän de bedårande backsipporna på Sofiebergsåsen. En kväll såg jag en annan vän sjunga med sin kör i medglädje. På valborg landade jag spontant på en väns brygga i dagens sista ljus. Med en önskan om att maj ska ge fler sådana stunder av stilla tillhörighet. 

Aprils ögonljus:

✨ Solnedgång från berget i vårkvällen.

✨ Att som vuxen sitta på seminarium om barns utsatthet och känna att jag idag kan vara den trygga vuxna jag själv hade behövt när mitt lilla jag var där.

✨ En stilla dag tillsammans med en vän i hängmattor mellan tallar och lutandes mot en ek på vitsippsängen.

✨ När en klient beskrev att den har lättare för att stanna upp och skifta perspektiv. 

✨ Att få bli hållen ordlöst i en kärleksfull blick. 

✨ Backsipporna på Sofiebergsåsen. De ludna knopparna mot fingrarna.

✨ Ljudet av någon som krattar grusgången på sin tomt.

✨ Stå med min ACT-kollega i förundran under körsbärsträden i Kungsträdgården.

✨ Vitsipporna som bredde ut sig till ängar på bara några dagar.

✨ Känna stolthet över det arbete jag och mina kollegor gör för barn, som en reflektion under seminarium på Barnrättsdagarna.

✨ Ta emot välsignelsen från min vän som är präst och bli berörd av skärtorsdagsmässans avskalade tröst. 

✨ Barnens egna röster om verklig delaktighet. Upprepningen av “sluta vuxengissa”. Barnen har en skärpa och klokskap som gör arbetet för deras rättigheter enkelt, om vi verkligen lyssnar.

✨ Den rika fågelsången i skogen.

✨ Att efter många timmars synkning under flera veckor nå fram till en gyllene medelväg för ett barns bästa i samverkan med alla vuxna runtomkring barnet.

✨ En kelig katt som mötte mig längs Klarälven i Karlstad.

✨ När en kollega la märke till att jag har en rödbrun prick i min iris (födelsemärke) som matchar min hårfärg. Ett ögonblick av närhet och att bli sedd.

✨ Att se en vän göra det hon älskar.

✨ En vänlig röst i en svår stund.

✨ En långsam dusch och ett tyst hotellrum efter en resa i stökig och kvav tågvagn.

✨ Hur ett videoklipp på 90 sekunder kan säga så mycket och beröra så starkt. Se den när du kan ta emot dig själv om det väcker mycket för dig också.

✨ Solkatter på husfasaderna i Gamla stan.

✨ Gå under ett bladregn av rosa körsbärsblom. 

✨ Fynda plagg på klädbytardagen som fyllde på behovs-kontot. 

✨ Att efter 19 år byta ut min dammsugare till en ny. Stort steg för någon som bevisligen sällan köper nya prylar. Var nog mest nöjd över att jag bara gjorde det, haha.

✨ Guldljuset i grönskan.

✨

Vad har öppnat upp dig i april?

Stjärnögonblick från mars 2026

Mars är det återvändande vårljuset, tussilago i dikesrenar, plötsliga regn och tvåsiffriga plusgrader. Knoppar som ännu tvekar, skott från livskraftiga frön och en önskan om att sakta ner tiden för att hinna uppleva alla vårens under.

I mars första dagar var det konferens med jobbet i två dagar på Haga slott i Enköping. Engagerade diskussioner och kvalitetstid med kollegor gav värdefulla stunder i ett sammanhang som utmanade min energi. Jag har generellt känt mig i obalans på jobbet. Stödet och planeringen av arbetet har varit mer oförutsägbart än det redan är i sig självt. Det skaver och har troligtvis också bidragit till ökad värk och ett skov som slog ut mig helt i några dagar. Det vägs upp av gott stöd i chef och att jag ändå kan vara den jag vill vara för de klienter jag möter. När barn känner sig sedda och hörda faller skuggorna bakom mig. Jag har också känt mig närmare mina kollegor i många situationer vilket jag är så tacksam för! Jag höll en gruppövning i ACT med mitt team på vår handledning och blev berörd av det förtroendet.

Handledningen i ACT-utbildningen, med fokus på trauma och utmattning, gav ny glöd både i klientsamtal och examensarbetet. Många timmar i mars har jag suttit djupt uppslukad av litteratur om trauma, ACT och posttraumatiskt växande. Andra teman har varit mindful self-compassion och ACT för tonåringar. Jag fick också möjligheten att träffa en klient fysiskt efter många sessioner online. Ett möte som stannar i hjärtat. I samband med det fick jag också chans att träffa en kär vän som visade mig runt i ett fascinerande naturreservat.

Jag har tagit vara på det ökande dagsljuset och letat vårtecken under mina studielediga dagar, som grundande pauser mellan studietimmar.

Vardagens nära samtal med vänner följer med mig som ljusa hopp i bröstkorgen. Det finns ett ömsesidigt hållande som bär. Vi delar skratt, sorg, trötthet, medkänsla, frustration, kamp, stolthet, maktlöshet och allt däremellan. Ur det svartaste kommer skrattet klingande i samhörighet och kärleken i berörda tårar.

Tänk att det bara är två månader kvar till examen! Just nu stressar det mig mest i allt som ska hinnas med: examensarbete, gruppuppgift och självskattning ska lämnas in innan maj. 😅 Men alltså, wow inte långt kvar nu! April kommer att bli en livskraftig månad.

Här är livskraften från mars:

✨ Se tomatfrön från förra årets tomater växa upp i skott på fönsterbrädan. Ett eget litet ekosystem. En ny generation i min omsorg.

✨ Få en stunds närvaro med en kollega i känslomässig kontakt.

✨ I en visualisering av en medkännande vän få en symbolisk gåva i form av en fyrklöver. Någon som står för hoppet och önskar mig tur.

✨ Få en privat guidning av min journalistvän på Rynningevikens naturreservat. Lyxigt!

✨ Citronfjärilar svärmande runt hängmattan i skogsdungen.

✨ Komma till jobbet efter två veckors frånvaro och få svar på alla oroliga frågor som dykt upp. När allt bara löser sig utan krångel.

✨ Årets första vårblommor: snödroppar och krokus i parken.

✨ Få förtroende från mitt team att föra fram och formulera gemensamma önskemål.

✨ Två sorgmantlar flygandes tillsammans. En så trösterik bild.

✨ Ett par på cykel där den ena partnern höll en hand på den andres axel och fick rulla med när hen trampade.

✨ Komma till min rätt i en gruppdiskussion med kollegor där min del bidrog till helheten.

✨ Att gå helt upp i ämnet ”Posttraumatiskt växande” och få nya aha-upplevelser och kopplingar till ACT. Som sprak i hjärnan!

✨ Flytande isflak glittrandes i solen vid Strömkajen i Stockholm.

✨ En vän som berättade att jag dykt upp som en medkännande person i en visualisering av självmedkänsla. Starkt att känna hur vi kan vila i trygghet hos varandra även när vi inte är fysiskt nära.

✨ En kvist forsythia från en vän som fick blomma ut på mitt köksbord i all sin vårliga prakt.

✨ Att senare se att den ensamma svanen hade en kamrat och dela ögonblicket med en kollega som också var orolig att den var ensam.

✨ Den här beskrivningen av SORK (beteendeanalys) som gav inspiration och klarhet.

✨ Inredningen på Haga Slott som kändes jordnära och lyxig på samma gång.

✨ Stjärnklar himmel med fullmåne.

✨ Vårkänslan som en öppning i bröstkorgen efter vad som känts som en evighetslång vinter.

✨ Disiga och dimmiga morgnar som mjuka lugna filter över en värld full av intryck.

✨ Årets första blåsippor som väckte barnslig förundran i hela kroppen.

✨ Att få uppleva den fysiska närvaron av min klient som jag annars träffar online. Att få möta hens uppenbarelse i så många fler dimensioner. Varm i hjärtat!

✨ Få stöd från chef i att testa ett alternativt förhållningssätt för att se till barnets bästa.

✨ Kunna fånga upp mig i en smärtsam reaktion innan den hakade fast och ge utrymme för den bakomliggande känslan istället för att fastna i en gammal berättelse.

✨

Vad har lämnat spår hos dig i mars?

Stjärnögonblick från februari 2026

Februari är vinterkyla och fågelsång, ett återvändande av ljus bortom kontorstider och något fruset som vaknar till i bröstkorgen. Tröttheten hänger kvar och saktar ner tempot, med en mild skiftning som gör den lättare att finnas med.

Februari har gett mig en del reflektioner över hur jag vill ha det efter utbildningen, utan några tydliga svar än. Mest har det gett mig en riktning i vad jag behöver i processen. Det varsamma. Det lyhörda, medkännande, inkännande. Att inte rusa in i det som tycks vara rätt väg när det ännu inte har landat om det är så. Jag behöver ge mig själv tid. Tid att ta hand om sorg som väcks i steg mot min längtan. Tid att utforska det nya i nyfikenhet och mod att hålla om rädslan. Tid att ge min kropp med sina sjukdomar en möjlighet att hålla över tid. Sakta in och lyssna in. Jag har inte bråttom. Jag är redan på väg.

Jag har en känsla av att sista terminen på utbildningen kommer att springa iväg. Jag är halvvägs igenom litteraturgenomgången för examensarbetet efter att jag kunde få tillgång till universitets databas. Ämnet, "hur ACT kan främja posttraumatiskt växande”, engagerar mig djupt och helst vill jag inte göra något annat.
Passen i Stockholm är extra värdefulla nu i sin samvaro, liksom samtalen med kursare däremellan. Ett kurspass om förlåtelse påminde mig om den process jag har bakom mig och hur den så starkt lever i mig fortsatt idag. Vid månadens handledning hade vi tema “trauma” och jag fick bidra med kunskap på ett sätt som gav mig mersmak. Även litteraturens ingångar sätter strålkastaren på vad jag har med mig i min egen livserfarenhet och visdom, som också utvecklats och mognat än mer de senaste åren. Klientarbetet känns värdefullt på sätt jag bara hade kunnat drömma om! Det är lätt att vara jag i terapeutrollen och jag är ödmjuk inför det lärande mina klienter hjälper mig att nå i sin öppna sårbarhet, sitt mod och sin tillit.

I februari har jag jobbat lite mindre än de senaste månaderna för att få mer tid till studierna och återhämtning. En del förändringar har skett i arbetssätt (ett signum i att arbeta i socialtjänsten). Med inrättande av ett beredskapsteam har jag nu bara en backup-funktion någon gång i månaden. Det gör det lättare att planera tiden, vilket är nog så svårt ändå på halvtid. I slutet av månaden börjar jag hitta hem i det nya tempot. Jag har också aktivt tagit mig tid att socialisera med kollegor i stunder under jobbdagarna. Att jag är självständig i mitt arbete kan ibland göra mig lite för ensam, och det känns fint att kunna bryta igenom det mer.

I mars ser jag fram emot att börja formulera examensarbetet, träffa en onlineklient live för första gången, kramas med kursare, åka på konferens med jobbet och att leta efter vårtecken.

Februari månads fångst av stjärnögonblick:

✨ Frost som faller av träd och glittrar i solen.

✨ När ny kunskap vävs in i den tidigare som en fyllig trygg bas att luta sig mot. En större klarhet.

✨ Få feedback om att jag hade kunnat trygga ett barn i ett känsloladdat samtal.

✨ Skoja med en vän om vinterkamperna. Samtal som levererade härliga rader som att att motverka “inlandsisen” på bilrutan och att “behöva sätta på sig hela garderobens innehåll” när man ska gå hemifrån.

✨ Växterna som tar vara på varje uns av dagsljus för att skapa nytt liv.

✨ Prata om det viktiga med en vän och kunna spegla varandras förmåga till självmedkänsla i sårbarheten.

✨ När cheferna har en härlig jargong sinsemellan som sprider retsam glädje i rummet.

✨ Att bli tillfrågad om kollegial handledning av en kursare.

✨ Dela förundran över vintern, och isens ljud och form.

✨ Skratta i samförstånd med en främling som liksom jag också försökte hålla balansen på istäckta stigar.

✨ ”Alla hjärtans dag”-kort från en nära vän med varma ord om vad vår vänskap betyder.

✨ Korta möten med en vän som härliga avbrott när jag studerat på universitetsbiblioteket.

✨ En räv som dykt upp i skogssnåren några gånger och väckt min fascination.

✨ Få frågan om att göra ACT-övningar med mitt team på jobbet.

✨ Solen som ett eldklot som lyste upp den snötäckta stadens gator och husfasader i blålila och guldiga toner.

✨ Få uppdraget att svara på en begäran om yttrande sänt via utrikesdepartementet enligt Brysselförordningen i syfte att skydda utsatta barn. Det kändes hedrande och spännande, och jag njuter av att få anpassa mitt språk för olika sammanhang.

✨ Känna solen värma i ansiktet.

✨ Tillgång till kurslitteratur gratis via universitetet.

✨ Att få höra att något jag sa i ett stormöte på jobbet kändes relevant och ”spot on”.

✨ Vinterdimma över Södertälje från tågfönstret.

✨ Få tydlig bekräftelse på min utveckling som terapeut i läsandet av Robyn Walsers bok ”ACT från hjärtat”.

✨ Frostrosor på fönster.

✨ Att få höra ”jäklar vilket jobb du gjort” från en kollega när jag hade gjort en extra ansträngning.

✨ Mysigt småprat med hundägare på morgonpromenad.

✨ Bli bländad av solens återspeglingar i snön och få hopp om vår.

✨

Vad har värmt ditt hjärta i februari?

Stjärnögonblick från januari 2026

Januari är nystart i en tid då min kropp vill gå i ide. Vintern svepte in på årets första dag och jag gick genom snöstormen, envis i ett segt motstånd mot ett nytt år. Januari fortsatte som en ihållande trötthet där ljusglimtar väckte kraft och vårlängtan. I minusgraderna har jag hållit mig nära värmen för att tina upp frusna fingertoppar och huttrande andetag. Lite i taget har jag släppt motstånd och kunnat vila i fler sömntimmar och långsamheten som kroppen önskat av mig.

Efter en lång ledighet återvände jag till jobbet och försökte balansera tidspressen det innebär att arbeta halva veckor. Jag är tacksam för min struktur och flexibiliteten det ger mig. Tacksam för att jag kunde byta bort några beredskapsdagar för att få marginaler nog att få ihop det. Januari innebar också att jag satte mig in i vårens uppdrag för att gradvis kunna ta mig i mål med dem månaderna som kommer. En del nya arbetsuppgifter smygstartade. Bland annat förebyggande samverkan och områdesarbete med familjecentraler, skolor och förskolor.

Utbildningens terminsstart bjöd på teman som parterapi och sexologi, en studieuppgift om ACT i arbetslivet och start med sista terminens slutprov: examensarbetet. Det verkliga nära arbetet, som ger mening och glädje långt efter sessionerna, är det med mina terapiklienter. Det känns overkligt att jag om några månader är redo att pröva mina egna vingar. En process som pågår för fullt i mig, om vad jag vill att det ska vara för mig. Jag omprövar det jag tidigare tagit för givet och låter alternativen finnas med i ett öppet sinne. Det mognar med våren, tänker jag. Vad som är min väg härifrån.

Stjärnögonblicken speglar januaris dragkamp mellan kyla och värme, i en vinter som jag njuter av fullt ut. I medvetenhet om att vintertiden som så här inte är något vi kan ta för givet att få uppleva i framtiden.

✨ Bildhälsningar från en vän i ett dimmigt Marocko.

✨ Den mjuka tröttheten efter timmar ute i kylan.

✨ En person som kastade snöbollar till sin hund som glatt sprang efter tills de träffade marken.

✨ Gå i snöstorm som anger management.

✨ När en kollega kunde ta en beredskapsdag för mig, vilket underlättade enormt för mig mig - samtidigt som hon själv ville ha beredskap och såg fram emot det. Win-win!

✨ Värma sig vid någon annans kvarlämnade glöd i eldstaden.

✨ Att kunna haka loss och distansera mig från svåra tankar och automatiska reaktioner.

✨ När snön föll på ett sätt som gav mig julkänsla i mitten av januari.

✨ Märka på rösten hur en stressad människa landar i sig själv om så bara för en stund.

✨ När jag hittade en mjuk lösning så att jag både kan vara med på utbildningspass och resa iväg på konferens med jobbet.

✨ Hitta möjligheter genom att ta kontakt med personer från min tid i föreningslivet, och också bli påmind om att jag har det nätverket kvar på så många sätt även när de människorna känns långt borta. De finns bara ett meddelande eller ett samtal bort.

✨ Att få feedback från en förälder att jag lyssnade in hennes barn på ett lyhört sätt.

✨ Den mjuka värmen från handvärmarna i handskarna.

✨ Få saker gjorda och känna mig nöjd och effektiv.

✨ Göra snöänglar och blicka upp mot stjärnhimlen.

✨ Pulsa runt med snö i knähöjd. Tänk vilken vinter!

✨ Istappar på stuprännor och takbjälkar som glittrar i sol.

✨ Möta upp i en svår situation och ge utrymme för de känslor som behövde finnas.

✨ Att snyta ur sig ordentligt efter kylig promenad.

✨ De skira lövskelettens struktur - konstnären Moder Jord gör det igen och igen!

✨ När tårar får rena det som känns så svårt och göra det lättare att andas en stund.

✨ Bli påmind om min sanning när jag gick vilse i någon annans spegling och hitta hem igen.

✨ Att gå i halvmeter hög snö i skogen och känna hur snön ger stadga under fötterna även i branta partier.

✨ Värmefiltens ljumma tröst kalla nätter.

✨ Skicka in min sammanfattning av 50 timmar terapi med klienter och se min egen process så tydligt i en känsla av stolthet och ömhet.

✨

Vad gav dig kraft i januari?

2026: medkännande mod

Det väntar ett år som visar mig i riktning mot modiga beslut, steg som ger skakiga ben och fyller mitt hjärta med längtan. De första dagarna av året har jag upplevt ett starkt motstånd inför det, som att hålla andan. Jag har behövt låta det få vara så. Mjukna inför att jag känner mig rädd och ensam när jag står inför min livsdröm. Det är också så jag behöver förhålla mig till det här året. Därför är mitt vägledande ord 2026:

Medkännande mod

Medkänslan och modet.
Hjärtslagen och stegen.
Att hålla livet i två händer.
En på hjärtat, den andra utsträckt.
Hålla utrymme, ge plats, omfamna.
Göra det som krävs, det som vill,
som ger mer.
Oavsett.
Samtidigt.
Sida vid sida.
Tillsammans.
Ta stegen - i en omfamning.
Känna med motståndet i rörelsen.
Växa i omsorgen.
Vi kan göra svåra saker.

Jag vill ge mig luftiga mellanrum i tiden, marginaler som dikesrenar som stannar upp.
Jag vill förbereda landningsplatser där jag hittar hem till varandet igen. Jag vill göra det enkelt, följa mina riktningar och låta det andra falla undan på vägen. Se att jag kan starta om när som helst, välja att göra det som är viktigt här och nu i varje dag. Hitta glädjen i det enkla.

I mitt görande vill jag ha en grund av varande, som vågor på ett hav. En närvaro som är stilla trots den ständiga rörelsen som omger den. Jag vill stråla i omsorg för de jag möter, mig själv och vår livsvärld. Jag vill se det mänskliga i de jag möter och spegla värme in i ensamma rum. Jag vill våga den tuffa kärleken när ögonblicket kommer och hjärtat är på rätt plats. Jag vill skratta åt hjärnans avkrokar och leka mig tillbaka till vägen.

Jag vill leva och låta andra leva sina liv, se ansträngningarna och processen, värdera det som rör sig högre än potential och resultat. I flödena vill jag inspireras av de som följer sina drömmar och lära mig hur drömmar kan ta form även för mig. Jag vill omfamna motståndet och mjukna inför den del av mig som vill skydda mig från obehaget, rädslan och ovissheten. Busa mig fri från det som håller mig tillbaka. Leka med allvaret för att ta mig vidare. Dansa i processens vindar som om jag redan vet att jag kan.

Jag vill låta motståndet finnas tills det har gjort sitt, använda dess kraft för att bromsa och ta sats vidare. Hitta mina sanna gränser i skavet mellan att inte våga och att göra det ändå. Jag vill minnas att det är viktigt att hålla saker i två händer, att livet har så många fler perspektiv och sidor än det som rädslan erbjuder. Jag vill vidga min blick och öppna upp för mer. Hålla rädslans tankar som lätta fjärilar på fingertopparna.

Jag vill blicka ut över min horisont och de värden jag håller högt i mitt liv, och fortsätta i den riktningen i de små rörelserna varje dag. Krydda vardagen med det jag håller högt och njuta av det som smakbitar av något större som växer fram. Påminna mig om att varje steg jag har tagit har fört mig hit, en stund i taget. Livet levs alltid här och nu. I ögonblicken.

Jag vill skriva för att berättelsen behöver få leva genom mig. Bara för glädjen i att berätta. Bara för kärleken till karaktärernas närvaro och ordens kraft. Bara för att mitt uttryck är mitt och därför värdefullt på samma sätt som varje människas unika närvaro. Jag vill göra saker bara för glädjen i att göra det. Känna förundran i blicken och leka livet i närvaro. Jag vill hedra mitt lilla jag och ta emot all den kärlek som finns för mig. Våga tro på att den bär. Att jag får finnas i den.

Och några intentioner som gör det lite mer specifikt…

Intentioner 2026

• Plocka minst ett skräp om dagen.

• Daglig meditation, om så bara fem minuter.

• Planera in återhämtning i kalendern som blockad tid.

• Skriva något varje dag, om så bara fem minuter.

• Ha utrymme för fokuserad studietid varje vecka.

• Öva på att uppmärksamma och spegla mer direkt i sessioner.

• Starta eget företag.

• Ta hjälp i det sårbara, ovissa, osäkra.

• Utvidga mitt professionella nätverk.

• Utforska möjligheter och former för en onlinekurs.

✨

Vad vill du göra mer eller mindre av 2026?
Har du något ledord för året?

Stjärnögonblick från december 2025

December är frostbeklädd mark, längtan efter snö i gnistrande sol och stjärnklara nätter i minusgrader. Första halvan av december kändes det så tydligt att jag mest av allt hade behövt gå i ide. Jag var nog inte ensam om att känna av tröttheten i brist på soltimmar. Många dagar har jag tagit mig igenom i någon slags dimma och ibland har smärtnivåerna slagit ut mig i feber.

Tack och lov kändes görandet mer som en avrundning än en slutspurt i år. Arbetsdagarna var intensiva och jag fick stå stadigt i mina gränser för att få ihop det sista utan allt för mycket stress innan ledigheten. Det kändes ändå hållbart. Jag hade utrymme till social samvaro på julfest och luciafirande med kollegorna. Årets medarbetarsamtal fyllde mitt hjärta till bredden av dess autenticitet. Det är en ynnest att ha en nyfiken, engagerad chef som på riktigt ser ens styrkor och utmaningar och kan hålla det med respekt och värme.

Den tredje terminen avslutades med parterapi, check-in i var jag och mina kursare befinner oss i läroprocessen som terapeuter och en avslutande fika på yogamattor. Så stort att vi nu bara har en termin kvar! Strax innan jul gjorde jag min 50:e terapisession under utbildningen och är därmed i mål med antalet terapitimmar. Veckan innan fick jag också uppleva att avsluta en terapi med en klient som hittat sin riktning och nu fortsätter i den utan mig. Mäktigt! Jag ser fram emot att fortsätta följa mina andra klienter i deras processer framåt, alla på sin unika väg.

På kvällspromenader har vänner följt med i telefonen som trygga röster och energigivande kraft. Trots hektiska scheman kunde jag möta upp min skrivvän för en skrivdejt och på luciakvällen såg vi luciatåget på SUP glida förbi på ån tillsammans. I julledigheten har jag kunnat mötas upp och gå sida vid sida en stund, eller bara spontana korta möten när andan fallit på. Det där kravlösa umgänget, i kortare stunder, som blir om det blir har varit viktigt i december när orken sviktat.

Julledigheten har främst bestått av skogspromenader, studier och planering av skrivprojekt. Jag förbereder mig för min sista termin med examensarbete, studieuppgifter och terapisessioner och försöker landa i vad jag vill med 2026. Det får ta sin tid.

Här är de ögonblick som tog sig förbi tröttheten och gav något mer:

✨ Medarbetarsamtalet som en trygg och uppmuntrande famn. Speciellt speglingen om att jag är otroligt flexibel - min starka struktur till trots. Att bli sedd i hur flexibiliteten och strukturen är det som håller mig stark.

✨ Boken ”Let them-teorin” som nog bäst kan beskrivas som tuff kärlek i bokform.

✨ Att innan semestern kunna checka av läget för de barn jag arbetar för och se att de just nu har skydd i sin utsatthet.

✨ När solen lyste in hela vägen till hallen efter flera veckor av gråväder. Stannade upp och bara NJÖT.

✨ Att få en oväntad julklapp från en vän som precis som hon sa speglar både oss som personer och har ett humoristiskt ACT-perspektiv. Värdefullt att ha en påminnelse om vår vänskap i mitt hem.

✨ Luciatåget våra teamledare och chefer bjöd på jobbet med verklig skönsång, annan typ av sång 😅 och humor. Så vackert i sin livsglädje och verkligt mod. <3

✨ Att trots allt kunna ta sovmorgon en dag, som den morgonmänniska jag är.

✨ Se värdet i att låta min skrivprocess få vara så fri som den är, och också kunna koppla den till en teknik jag fick till mig för många år sedan. En landning jag har längtat efter.

✨ Att syna självkritiska tankar och se att de inte stämmer med verkligheten och landa mjukt i den vissheten.

✨ Tända en eld för mig på julaftonen, hemma bland träden (även om jag blev lite rädd för de starka vindarna och släckte den tidigare än önskat).

✨ Få ta emot en väns frustration i kärlek och märka hur något lättade i hennes röst.

✨ Sitta på en väns brygga och se luciatåget på SUP över ån. Kravlöst umgänge under värmande filtar och tekoppar i händerna.

✨ Efterlängtat beslut om särskilt högriskskydd från Försäkringskassan som lättade den ekonomiska oron inför våren.

✨ Se mina kollegor gå all in för karaoke och att liva upp dansgolvet på julfesten.

✨ Julskyltningen på Köpmangatan i Eskilstuna som är så vacker och stämningsfull.

✨ Sjunka ner i soffan hos en vän med varsin dator, hitta de exakta orden för känslan jag ville förmedla i berättelsen och få dela det ocensurerat.

✨ När jag fick hålla utrymme för en vän när hon kom nära sina sår.

✨ Promenera sida vid sida med en vän i kylan och bara vara uppfylld över att vi hann ses mellan allt livet kastar in i våra scheman.

✨ Att få uppleva när en klient “känner sig klar” med terapin och är redo att pröva sina vingar med val i riktning mot sina egna värden i livet. Stort!

✨ Lyssna till en väns beskrivning av vad vår vänskap betyder på årets sista dag.

✨ Månen som kikar fram på en klar himmel i dagsljus.

✨ När jag och min kollega var på ett hembesök och ögonen gick i kors av trötthet samtidigt som vi kämpade för att vara närvarande och lyhörda inför barnen. Jag kände sådan ömhet för det där engagemanget och viljan som finns i socialarbetare som ju också är trötta människor i vintermörkret.

✨ Spontant få mysa in mig i Lilla Verkstan i samtal med kreativa reflekterande människor mitt i december.

✨ Blålila gryning över skogens frostiga landskap.

✨ Trädhjärtan efter kapade träd längs ån.

✨

Vad har fått dina ögon att tindra i december?

2025: att vara i det som är

Året 2025 går mot sitt slut. Mitt ledord för året var “förankra”. Delvis inspirerat av ACT-övningen “Kasta ankar” som ett sätt att komma i kontakt med närvaron här och nu. Delvis utifrån en känsla av att året skulle innebära en hel del utmanande processer och behövde en motvikt. Jag anade rätt, och mina ankare har gjort det möjligt för mig att återgå till en position i mig där jag kan vara stormens öga.

Förankrad i det som är viktigt

De mål jag satte för året har utgjort en stabil grund. Reflektion, meditation, ordning, prioriteringar, mod i det sårbara och gemensamma nämnare har varit hjälpsamma ankare. Ibland hade jag kanske behövt mer av det än jag kunde få till. Som att reflektera mer, framför allt i dagboksform, och hållit undan oredan i mitt hem mer strukturerat. Det har dock också funnits ett starkt behov av att bara låta saker få vara som de är, leva ut sig självt och inte vara allt för fast i ramar. Jag har insett mer om betydelsen av flexibilitet inom hållande struktur. Därför har jag prioriterat promenader i naturens famn, meditation och sociala relationer.

Min energi har varit en bristvara året igenom av flera skäl. När jag ser tillbaka på vad jag ändå har klarat av är jag tacksam för hur väl jag har kunnat lyssna in mig själv och prioriterat det viktigaste först. Som en följd av behovet av att bara uppleva och värna energin har jag också tappat sociala medier en del. Det har funnits ett skav mellan mig och det världsläge/samhällsklimat som jag upplever distanserat och mörkt på många sätt. Att skala av det som inte stärker mig har blivit naturligt. Å andra sidan har det blivit som ett isolerande skydd där det jag vill skapa för världen inte nått ut som jag vill. Så som det kan vara i perioder när man behöver ankra i det mindre sammanhanget, här och nu.

Relationer: att ta emot och ta farväl

Under året har jag upplevt många värdefulla stunder med vänner. Jag har verkligen försökt få till mer social samvaro och trotsat min introverta natur. Mitt umgänge är ganska utspritt över landet vilket har inneburit en hel del resor till andra städer. Jag har varit på mysigt 1-årskalas och loppisrunda i Skövde, på genrep för Melodifestivalen i Västerås, besökt en väns drömhus i Sala och träffat en annan vän i Uppsala för att senare se henne prästvigas i Strängnäs domkyrka med rörda tårar. Jag har haft flera värdefulla fikastunder i Gamla stan efter kursdagar. I mars träffade jag en ny vän för första gången som kom mig allt närmare under året. Det blev flera besök hos varandra och nära inprat och telefonsamtal däremellan. I slutet av september besökte jag en efterlängtad vän med kallbad och vandring i Varberg. Med livets timing öppnades också dörren till en annan vän som nyss flyttat till samma plats.

Hemmavid har telefonsamtalen och de små stunderna av samvaro med den närmsta burit mig igenom inre processer. Skrattet och allvaret har funnits sida vid sida. Min bästa loppisvän och jag har både stått på loppis och besökt Sörmlands längsta loppis i maj. I juli kom en av de viktiga som jag har känt längst av mina vänner på besök med sin kärlek. I september hittade jag tillbaka till fotografen i mig och den bubblande glädje samskapande ger med en ny magisk vän som stannade kvar. I slutet av året lärde jag också känna hennes syster närmare och ser fram emot att se mer av hennes ljus. Året igenom har skrivvännen och jag vänt och vridit på skrivandets utmaningar och glädjeämnen. Det är också hos henne jag finner min famn och ryggrad när det stormar som mest. Tänk att jag får ha er i mitt liv! Tack <3

Jag tog farväl av mitt livs viktigaste relation när Asla somnade in den 25 mars. Tårarna väller upp när jag skriver det. Saknaden är fortsatt stor och står i proportion till den kärlek vi delade. Jag är djupt tacksam för alla människor som fanns runt mig dagarna runt vårt farväl, som lät mig finnas som jag var i sorgen. Jag har inte tidigare upplevt en så ren och naturlig sorg efter någons bortgång. Det var nyttigt att få träna på att ta emot och ta hjälp även om det ofta är svårt för mig. Jag har fortsatt träna på det.

Personligt: att tillåta det som är att finnas

De inre processerna i år har naturligtvis varit omvälvande på många sätt. Att utbilda sig till och bli till som terapeut är på många sätt att vända ut och in, och upp och ner, på varje föreställning om sig själv, andra och livet självt. I alla fall har det varit så för mig. Eftersom jag personligen, och även i linje med ACT, vill vara människa i första rummet även som terapeut vill jag också praktisera ACT på mig själv genom livets ögonblick. Vad har det då inneburit för mig i år?

Jag har utan att riktigt förstå hur det har gått till upptäckt min stora tillgång till acceptans. Flera gånger har jag förvånat mig själv i situationer som tidigare skulle ha fått mig ur balans med att ganska snabbt hitta villigheten att vara med det svåra utan att kämpa emot. Det knasigaste var nog när jag raderade 600 mejl av misstag och en minut senare bara “jaha ja, ja det är väl okej” och sen var det bara okej.

Jag har också kunnat acceptera mina begränsningar mer och mer. I slutet av våren föll flera pusselbitar på plats som jag bara skymtat tidigare. Det förklarar varför det ofta är så svårt för mig med social samvaro och att jag lätt blir överväldigad av intryck. Med det har jag kunnat skala av en del krav jag tidigare har haft på mig själv. Det har gjort det lättare att skapa marginaler i dagsscheman och avgränsa sådant som skulle ha blivit för stort. Jag har kommunicerat mina behov i det även när det har inneburit konflikter eller upprörda känslor hos andra. Jag är mer okej med att inte vara omtyckt och att låta andra få ha sina reaktioner utan att det behöver handla om mig. Acceptansen inför mig själv som människa inrymmer mer nu. Jag har tillåtit mig att ta plats i olika sammanhang där det är viktigt. Jag omfamnar mitt engagemang mer och riktar den kraften där jag också kan få tillbaka den.

Flera gånger under året har jag medvetet mött skuggor från mitt förflutna. Livet har visat mig till barndomens platser och människor som berättat om viktiga delar av mitt förflutna. Med det har jag blivit smärtsamt påmind om mina tidiga livsmönster och synat dem noga. En ny ilska, som en helig vrede, har väckts upp i omsorgen om den värnlösa människa jag en gång var. Hon som var värd så mycket mer och som jag vill ge allt nu. I egenterapin (som jag gör i utbildningen) har jag övat på att hitta min busiga och lekfulla sida för att återta leken och glädjen som blev kantstött tidigt. Jag har också släppt taget om relationer och beteenden som levt kvar i mina skuggor, för att skapa frihet i något nytt. Andra skuggor försöker jag lära mig att leva med så länge de håller sig kvar.

Arbete: att bli sedd och hitta balans

Med start av den andra terminen av utbildningen insåg jag att jag behövde jobba något mer än halvtid och under våren var jag mer flexibel i mina arbetstider. Att pressa in möten i redan fullspäckade arbetsdagar och sedan ha studiedagar i ett helt annat tempo innebar för stora svängningar i min energi. Under våren hittade jag en mer behaglig balans.

I mars vände också min arbetssituation till något tryggare i och med att jag fick en ny chef. Hon har varit ett ovärderligt stöd i att möta mig i de anpassningar jag behöver för att utföra mitt jobb som mitt bästa jag. Jag har känt mig sedd på nya sätt i mina styrkor och ansträngningar, liksom i mina utmaningar och hur jag tacklar dem.

Med en ny socialtjänstlag och nya arbetssätt enligt metoden Signs of Safety har jag fått utveckla mitt brukar- och barnperspektiv. Sommarens heltid i beredskapsschemat var ett överväldigande maratonlopp som riskerade att utmatta mig, men där jag höll mig noga till att sätta hälsan först. När jag landade i stugan på semestern var det som att all stress rann av mig. Jag behövde naturens stillhet.

Hösten rivstartade med nytt team, ny teamledare, nytt arbetssätt och fler beredskapsdagar. Det tog tid innan jag förstod varför det var så svårt att få ihop arbetet på min arbetstid och när jag såg att jag var i beredskap nästan alla arbetsdagar fick jag tänka om och kommunicera mina behov utifrån det. Jag ledde också i år den årliga egengranskningen. Som jag så fint fick speglat var det min förmåga att “vara flexibel i en hållande föränderlig struktur” som gjorde att hösten fungerade trots allt. Medarbetarsamtalet i slutet av året berörde mig på djupet. Att få bli sedd för det engagemang jag har och värderad för den jag vill vara som socialsekreterare - det finns nog inget som överträffar det för mig. Mitt arbete handlar inte om prestation och jag är så tacksam att min omsorg får nå människor.

Utöver mitt vanliga arbete har jag också gjort ett fotoprojekt med fina Kajsa under hösten. En septemberdag fotograferade vi portätt med yogapositioner på ett berg. Efter många timmars bildbehandling kvällar och helger levererade jag det sista av 40 foton som blev en inspirerande yinyogakortlek. Jag påminner mig om att när jag får samskapa i rätt energi med rätt människor, och låta det ta den tid som behövs med marginaler som möjliggör närvaro, blir det både roligt och meningsfullt.

Utbildning: att inte kunna och fortsätta ändå

Jag minns hur jag i början av året kände mig så självsäker i att äntligen få ta mig an arbetet med klienter i terapi. Det får mig att le ömt och skratta lite åt den något naiva och ändå viktiga inställningen jag hade då. Den behövdes för att ta mig förbi de stormar av självtvivel och den yrsel som skulle komma. Jag vet nu att jag har en god grund att stå på. Jag har medkänslan, engagemanget, nyfikenheten med mig. Det jag inte hade lika självklart var grunden i ACT-teorin, metoderna och förhållningssätten som följer av det. Såklart!

I slutet av termin två såg jag smärtsamt tydligt vad jag inte kunde, vad jag inte förstod. Det var som att se en skattkista med kompetenser utan att ha hittat nyckeln. Det var först i slutet av sommaren, när ny kunskap hade fått processas som jag såg mig själv förhålla mig på nya sätt som grundade sig mer i ACT. Jag tog mig an nya klienter och övade mer och mer. Vågade testa nytt, vågade släppa mina gamla sätt och lita på min nya kunskap och intutition.

Under våren frågade min kursare som också är uttryckande konstterapeut om jag ville göra en workshop med henne där vi kombinerade ACT med uttryckande konst. Det kändes så spännande och med förberedelser såväl innan, under och efter sommaren gick vi igenom en process tillsammans som var så vacker. I mitten av oktober höll vi en tvådagars-workshop med sex deltagare där sårbarhet omfamnades i gemenskap, värme och meningsfullhet.

I höstens terminstart var jag eld och lågor. Jag beskrev det som att jag hade hittat mitt inre “ACT-väsen” som allt mer instinktivt visste hur den skulle svara an i sessionerna. Jag kunde också förhålla mig till mina egna tankar, känslor och mina självberättelser på nya sätt. Jag som alltid haft ett behov av att sätta ord på processer och skapa berättelser runt det som ramar in upplevelser kände allt mer att jag mest bara ville uppleva det inom mig. Många gånger har orden varit överflödiga. De har stört processen. Närvaron, upplevelsen här och nu och att bara tillåta det att få finnas och leva har varit viktigare.

Nu i slutet av året har kunskapen mognat en nivå till. Hur märker jag det? Jo, den där smärtsamma medvetenheten om vad jag ännu inte kan är påtaglig igen. Så nu får jag ta mig an en rond till av det där självtvivlet och omfamna osäkerheten. Med vänliga hälsningar den helt vanliga människan som vill vara en trygg, modig och medkännande terapeut. To be continued…

Skrivandet: att lita på mitt eget uttryck

Det har funnits en stark längtan efter berättandet genom året. I januaris första dagar fanns det ingen hejd på inspirationen. Sedan tog vardagen vid. Jag har försökt fångat mellanrummen och låtit orden flöda. Under stugsemestern fick jag hjälp av min skrivande vän att återta inspirationen. Jag såg fortsättningen så tydligt. Och så kom den intensiva hösten och tog över. Nu i julledigheten fick jag återigen hjälp av samma vän att hitta hem i mitt sätt att skriva. Jag har så länge försökt passa in i skrivlärans mallar och regler. Min intuitiva relation till orden går vilse i det. Det är ovärderligt att ha en vän som hjälper mig att se min egen väg. Berättelsen lever på ett annat sätt nu. Den är fri. Den kan finnas i all sin spretighet. För det är annat som binder det samman. Trådar som nu vävs in i något som tar mig framåt.

I backspegeln har 2025 varit ett år av vilt växande. Jag har utmanat mig både socialt och i lärandet som samtalsterapeut. Många gånger har jag kastats in i insikter som nästan fått mig att tappa balansen. Det förflutnas skuggor har hamnat i skarpa ljus. Mina egna föreställningar har slagits i spillror. Andras fördömanden och min egen sårbarhet har värkt fram en starkare inre kärna. Jag har kastat mig ut i osäkra situationer och stressiga tider. Hållandet har funnits i nära relationer, medveten närvaro och naturens famn. Det kom extra nära i sorgen efter Asla. Många gånger har jag längtat efter det kravlösa varandet utan att helt och fullt kunnat ge mig det. Rörelsen har varit min väg till stillhet. 2025 lärde mig att sorgen visar kärleken, att jag behöver gå vilse ibland för att hitta hem, att andras berättelser om mig inte behöver bli min sanning och att jag klarar svåra saker en stund i taget. Livet är nu. Jag kan inte vara någon annanstans. När jag är i det som är finns det inget att vara rädd för. I nuet är jag alltid trygg.

*

Vad lärde du dig 2025? Vad vill du ta med dig?