Februari är vinterkyla och fågelsång, ett återvändande av ljus bortom kontorstider och något fruset som vaknar till i bröstkorgen. Tröttheten hänger kvar och saktar ner tempot, med en mild skiftning som gör den lättare att finnas med.

Februari har gett mig en del reflektioner över hur jag vill ha det efter utbildningen, utan några tydliga svar än. Mest har det gett mig en riktning i vad jag behöver i processen. Det varsamma. Det lyhörda, medkännande, inkännande. Att inte rusa in i det som tycks vara rätt väg när det ännu inte har landat om det är så. Jag behöver ge mig själv tid. Tid att ta hand om sorg som väcks i steg mot min längtan. Tid att utforska det nya i nyfikenhet och mod att hålla om rädslan. Tid att ge min kropp med sina sjukdomar en möjlighet att hålla över tid. Sakta in och lyssna in. Jag har inte bråttom. Jag är redan på väg.

Jag har en känsla av att sista terminen på utbildningen kommer att springa iväg. Jag är halvvägs igenom litteraturgenomgången för examensarbetet efter att jag kunde få tillgång till universitets databas. Ämnet, "hur ACT kan främja posttraumatiskt växande”, engagerar mig djupt och helst vill jag inte göra något annat.
Passen i Stockholm är extra värdefulla nu i sin samvaro, liksom samtalen med kursare däremellan. Ett kurspass om förlåtelse påminde mig om den process jag har bakom mig och hur den så starkt lever i mig fortsatt idag. Vid månadens handledning hade vi tema “trauma” och jag fick bidra med kunskap på ett sätt som gav mig mersmak. Även litteraturens ingångar sätter strålkastaren på vad jag har med mig i min egen livserfarenhet och visdom, som också utvecklats och mognat än mer de senaste åren. Klientarbetet känns värdefullt på sätt jag bara hade kunnat drömma om! Det är lätt att vara jag i terapeutrollen och jag är ödmjuk inför det lärande mina klienter hjälper mig att nå i sin öppna sårbarhet, sitt mod och sin tillit.

I februari har jag jobbat lite mindre än de senaste månaderna för att få mer tid till studierna och återhämtning. En del förändringar har skett i arbetssätt (ett signum i att arbeta i socialtjänsten). Med inrättande av ett beredskapsteam har jag nu bara en backup-funktion någon gång i månaden. Det gör det lättare att planera tiden, vilket är nog så svårt ändå på halvtid. I slutet av månaden börjar jag hitta hem i det nya tempot. Jag har också aktivt tagit mig tid att socialisera med kollegor i stunder under jobbdagarna. Att jag är självständig i mitt arbete kan ibland göra mig lite för ensam, och det känns fint att kunna bryta igenom det mer.

I mars ser jag fram emot att börja formulera examensarbetet, träffa en onlineklient live för första gången, kramas med kursare, åka på konferens med jobbet och att leta efter vårtecken.

Februari månads fångst av stjärnögonblick:

✨ Frost som faller av träd och glittrar i solen.

✨ När ny kunskap vävs in i den tidigare som en fyllig trygg bas att luta sig mot. En större klarhet.

✨ Få feedback om att jag hade kunnat trygga ett barn i ett känsloladdat samtal.

✨ Skoja med en vän om vinterkamperna. Samtal som levererade härliga rader som att att motverka “inlandsisen” på bilrutan och att “behöva sätta på sig hela garderobens innehåll” när man ska gå hemifrån.

✨ Växterna som tar vara på varje uns av dagsljus för att skapa nytt liv.

✨ Prata om det viktiga med en vän och kunna spegla varandras förmåga till självmedkänsla i sårbarheten.

✨ När cheferna har en härlig jargong sinsemellan som sprider retsam glädje i rummet.

✨ Att bli tillfrågad om kollegial handledning av en kursare.

✨ Dela förundran över vintern, och isens ljud och form.

✨ Skratta i samförstånd med en främling som liksom jag också försökte hålla balansen på istäckta stigar.

✨ ”Alla hjärtans dag”-kort från en nära vän med varma ord om vad vår vänskap betyder.

✨ Korta möten med en vän som härliga avbrott när jag studerat på universitetsbiblioteket.

✨ En räv som dykt upp i skogssnåren några gånger och väckt min fascination.

✨ Få frågan om att göra ACT-övningar med mitt team på jobbet.

✨ Solen som ett eldklot som lyste upp den snötäckta stadens gator och husfasader i blålila och guldiga toner.

✨ Få uppdraget att svara på en begäran om yttrande sänt via utrikesdepartementet enligt Brysselförordningen i syfte att skydda utsatta barn. Det kändes hedrande och spännande, och jag njuter av att få anpassa mitt språk för olika sammanhang.

✨ Känna solen värma i ansiktet.

✨ Tillgång till kurslitteratur gratis via universitetet.

✨ Att få höra att något jag sa i ett stormöte på jobbet kändes relevant och ”spot on”.

✨ Vinterdimma över Södertälje från tågfönstret.