Stjärnögonblick från juni 2021

Hej fina bloggläsare! Idag vill jag dela mina stjärnögonblick med er här. Hittills har jag mest delat dem via Instagram och i ”Brev från Wilda”. Stjärnögonblick är ju en kärna i min medvetna närvaro dagligen och det är något speciellt med att dela dem i ett större format med er här. Denna gång blir det några stunder från juni som känts lite extra. Sådär så att det ibland ger gåshud eller lite fart i nervsystemet.

Jag är på sjukhuset nu. Försöker vila, ta emot hjälp, uttrycka mina behov. Utanför vajar tallar i vinden och jag ser morgonsolen väcka dem till liv. Har du det lika svettigt där du är? Kom ihåg att vara rädd om dig i värmen!

På skärmen och i örat får jag ta del av sommar från vänner och läsare som skänker mig varma tankar i denna svåra tid. Jag vilar i känslan av att vara omsluten av människor som vill mig väl. Som skickar meddelanden, tar hand om mitt hem och mina växter, ger katten kärlek, vill skicka gåvor, hjälper mig att se mina behov och att formulera dem. Jag längtar efter svalkande bad, stilla dimmiga morgnar i skogsbrynet och mjukglass som smälter i munnen. Veckorna innan samlade jag på mig så mycket ljus jag bara kunde. Minnen som bär mig nu, ihop med era sommarhälsningar. Så vi kikar på det nu tycker jag!

✨ Att min vän Mathilda Hofling blev lyssnarnas sommarvärd i Sommar i P1! Spricker av stolthet över hennes mod och vilken skillnad det redan har gjort. ♥️ Lyssna den 14 juli!

✨ Morgonljuset silandes genom skogens träd i en dimmig ridå.

✨ Fåglarnas kvällssång från träden utanför fönstret och att vakna när den börjar igen.

✨ Solnedgång över öppna vatten.

✨ Fulla grenar av lysande granskott.

✨ Angelicas magiska naturfoton som ofta skänker mig en sån frid att jag känner att vad som än händer kommer det att bli bra, för naturen väntar därute.

✨ Hinna smaka på de första körsbärstomaterna när de skiftat till orange.

✨ När man känner i luften att man närmar sig vatten.

✨ Få följa med på en kvällsrunda i en väns trädgård via videoklipp som gick rakt in i hjärtat.

✨ Sommar-Sverige på landsbygden i alla nyanser av grönt med skira vita penselstråk av utslagna blommor.

✨ En extra kopp kaffe när tillgången är begränsad.

✨ Hinna ta skydd under en picknickfilt med badkamraten precis innan regnet slog till och smattrade över oss medan vi skrattandes tog skydd i bilen.

✨ Brusande vattenforsar.

✨ Trädskuggor dansandes mot en vägg i morgonljuset.

✨ Koka syrensirap så att det doftade syren i hela mitt hem.

✨ Duschcreme från Weleda med ingefära och citronella som luktar så gott att det väcker sinnena till liv på nytt.

✨ Videoklipp från Västerbottens vindar och med storspovens sång från Thea.

✨ Skörda egen mangold och grönkål på balkongen.

✨ Doften från rosenbuskar i vindarna.

✨ Att stå i regnet under ett paraply och fotografera ett naturreservat i full sommarskrud.

✨ Brusande vattenforsar.

✨ Mjuka tofflor under fotsulorna.

✨ Dagliga hälsningar laddade med naturmagi från en av de vackraste platser och själar jag vet.

✨ Växtvakterna som så självklart rycker in och gör mig överväldigad av tacksamhet varje dag. Som en grund att stå på och vila i när min värld svajar.

✨ En vilobänk längs landsvägen, så omsorgsfullt utplacerad mellan träden.

✨ Alla grattis som fyllde kommentarsfälten när jag berättade att jag tagit examen, och hur det kändes som en examensfest där jag fick dela glädjen med så många underbara människor även om det inte går att ses fysiskt nu.

✨ När någon ser att något är fel och vågar gå emot regler av omsorg om människan.

✨ Köpa ett knippe färsk sparris direkt från bonden och tillaga den samma dag.

✨ En rådjursmamma som skyddade sina kid bakom sig i gräset och mötte min blick medan jag backade undan.

✨ Blommande gräslök.

✨ Freudianska felsägningar som säger mer än det man hade tänkt säga 😅

✨ Få uppbackning och stärkande ord för att orka sätta gränser och uttrycka mina behov till vården igen och igen.

✨ Dricka islatte på balkongen i sommarvärme.

✨ Skymningspromenad med dimman dansande över ängen.

✨ En efterlängtad dusch.

✨ En säck gratängpotatis som växer som ogräs i min bokashijord.

✨ Loppisfynda från önskelistan!

✨ Bild på min bästa väns ungar när de skulle på skolavslutning. Och hur fint det är att vara den som tänker ”hur blev de så stora?”.

✨ Att bara stå och insupa naturens storhet på en sommaräng med vind i håret.

✨ Ormbunksbladens räffliga struktur och spetsiga form. Som välsydda sömmar.

✨ Aslas allvarsamma och vakna blick vilandes på balkongen <3

✨ Vallmons praktfullhet! Hur är det ens möjlighet att dessa färgsensationer kan existera?

Vilka ögonblick har glittrat till hos dig och känts lite extra senaste tiden?

✨

Sommarbalkongen lämnad i andras omsorg

I de varma sommardagarna förra veckan följde jag grödorna på balkongen med spänning. Det var nästan så att jag kunde se grönkålen växa varje minut i solens kraft. Igår fyllde jag på vatten längs växternas rötter för att lämna dem i växtvakternas omsorg. Jag är djupt tacksam för att jag har vänner som förstår vad min växtfamilj betyder och hjälper mig att hålla dem vid liv när jag inte kan.

Något av det roligaste projektet på sommarbalkongen blev en säck överbliven gratängpotatis från i påskas. Hela påsen hade grott och istället för en Janssons frestelse tryckte jag ned dem i en låda med bokashi-jord. Det är något extra att ta tillvara på rester både i jord och växtlighet. Det tog fart direkt och plantorna har en så ljuvligt mullig färg att de är en fröjd för ögat.

Tomater är ju en favorit hos mig! För att de ska klara sig nu svalde jag mitt plast-motstånd och ordnade plastbackar som de kan stå i för att dricka under de heta sommardagar som väntar. Så behöver inte växtvakterna mer än fylla upp också. Här finns fler tips om hur du tar hand om dina tomater.

Under flera veckor har jag sett tomatblommor förvandlas till klasar av fylliga körsbärstomater, men de tog tid på sig att ändra färg och mogna. I lördags hade några äntligen blivit gula! Då tog jag till knepet att lägga dessa ihop med ett äpple som avsöndrar etylen för att påskynda mognaden. Det funkade! Igår innan jag åkte till sjukhuset kunde jag smaka några saftiga rödorange tomater. Inget är så gott som egenodlat! Äpplen kan också påskynda annat att mogna, som t ex avokado. Tips tips!

Smultronen fick lämna förkultiveringen och fylla den kruka som vällde över av en prunkande smultronbuske förra året. Jag hoppas på detsamma i år och det ser mycket lovande ut!

Den vackra rosen av sorten “Climbing iceberg” köpte jag till mig själv som en tidig examenspresent. Jag drömmer om en spaljé att binda upp den mot och att den ska få växa upp på nytt år efter år längs balkongväggen. Med tråkiga rosableka balkongväggar färgade av stadens avgaser behövs något sådant.

Örterna har fått stanna inomhus, och dag för dag har jag skördat blad och torkat. Mest blir det citronmeliss och basilika i år, för det är det som går åt mest här. Har du några favoritörter att odla eller äta?

Förutom körsbärstomater har jag skördat grönkål och mangold. Så frasigt härliga blad som åkte in i frysen i väntan på bättre tider. Förhoppningsvis växer de frodigt fortsatt under sommaren så att det blir mer skörd senare. Annars sätter jag nya frön i jorden och odlar under höst- och vinterhalvåret. För det går ju precis lika bra! En smarrig grönkålspaj vore ju inte fel i höstens mörkare dagar.

Det var med vemod i bröstkorgen som jag stängde balkongdörren. Jag kommer att sakna morgnarna med förundran över grönskan i solen med en iskaffe i handen. Jag kommer att tänka på potatisen som gror och smultronen som mörknar mot slutet av sommaren. Det kommer fler somrar där jag får se frön bli mat och växter sträcka sig mot solen. Och isbergets vita blommor bär jag närmast hjärtat. Som en påminnelse om att fortsätta växa även in i vinterns förunderliga tid.

Jag ställer in min sommar

Det ligger lager av pollen på gatorna och de yr runt i luften. Syrénerna har snart blommat ut och midsommarblomster syns i skogsbrynet. Tomaterna är gröna, men snart skiftar de över i det röda. Världen mognar i alla gröna nyanser och kvällarna är ljumma mot huden. Natten är ljus. Det är en av mina absoluta favorittider på året nu, när naturen grönskar i alla vrår.

Inuti är det annorlunda. Min kropp mår inte bra. Det har varit så länge nu, och det är något som jag inte kunnat sätta ord på här. Jag kan det nog inte nu heller, men det känns oärligt att inte säga något alls. Jag tackar nej till arbete som jag behöver, för jag vet att jag inte kan gå den vägen nu. Det finns inte tillräckligt med kraft. Jag gråter när ett “grattis till examen” följs av en fråga om vad jag ska göra nu. Jag vet inte. Jag ska in på sjukhus. Jag är sjuk.

Jag känner sorg i hjärtat när jag tänker på alla planer jag hade, som jag nu släpper taget om. Kroppen säger: du behöver hjälp nu. Jag väljer att ta emot den. Släpper taget om allt det jag hade tänkt skulle bli. En inspirerande närvarande blogg, sommarvikariat och återseende av saknade vänner. Istället ställer jag in. Jag sätter livet på paus. Det kommer fler somrar, om jag tar hand om mig nu.

Jag har tagit min examen. Studierna har alltid gett mig kraft. Så också dessa veckor. Vården gick med på min önskan om att få göra klart utbildningen. För att jag ska kunna fortsätta, starta om, gå vidare sen. In i arbetslivet, och kanske få göra skillnad. Jag längtar efter att utbilda mig till psykoterapeut, ta körkort, flytta ut på landet, hålla någons hand, plocka svamp och skriva böcker. Ge mig stöd längs vägen mot mina drömmar och ge mig omsorg i varje steg. Mest längtar jag efter att bara få må bra, ha det bekvämt och snällt. Enkelt. För att komma dit behöver jag gå från att överleva till att kunna leva igen. Det ska jag ägna min sommar åt.

Jag erkänner mig ödmjuk och maktlös inför livet. Det är så svårt att förstå att jag som alltid orkar, alltid hittat en väg vidare, har blivit så sjuk att jag behöver sjukhusvård. Men det blev så. Kanske just därför. Jag har varit alldeles för stark alldeles för länge. Jag lämnar över det nu, jag lämnar över mig nu.

I sommar ligger jag i en sjukhussäng och kämpar för mitt liv. Mellan tårarna och de inre skriken vill jag skriva. Listor på det jag längtar efter sen. Reflektioner och lärdomar av det liv jag ännu levt. Som ett ankare återkommer jag till orden. Så jag försvinner inte här, men jag blir kanske mer lågmäld. Jag låter det bli vad det blir. Jag ska vara rädd om mig.

Livet kan vara riktigt skört ibland, och då behöver vi extra hud omkring. Det ska jag ta emot nu. Jag ska vara stark på andra sätt än jag är van vid.
Var rädda om er. Låta andra vara rädda om er.

Och om du vill göra något: ta ett fotografi på något vackert och skicka till mig på Instagram (eller till wilda(at)fridlystarum.se), sänd mig ett favoritcitat eller en dikt, berätta om ett stjärnögonblick eller önska ett ämne för ett blogginlägg. Det gör skillnad.

Med kärlek,
Wilda

Loppisfynd från önskelistan

Mellan studietimmarna och stunder i den grönskande skogen tog jag mig till en favoritloppis här i Eskilstuna, nämligen Pingstkyrkans second hand. Trots en stor lokal som rymmer mycket folk är det ändå en härligt lång kö utanför nu i pandemin. Det säger dock mer om populariteten och utbudet än väntetid. Det är så värt några extra minuter i friska luften för att få fynda skatter där sen.

Som vanligt hade jag med mig listan med vad jag letar efter (har den fäst i Anteckningar för iPhone) och läste igenom medan jag köade. Mest köksverktyg och klädbehov var det nu.

Ska vi kika på vad jag fyndade?

Snidade träaskar är väl ändå som små skattkistor? Det väcker min förundran och fantasi. Och nu ska ni få veta en hemlighet… jag gömmer en hel del i dem. Alla sådana där småsaker man inte vet vart man ska göra av, haha. Perfekt dold förvaring! Och ibland när jag öppnar dem sätter fantasin igång och de onödiga pryttlarna kanske hittar sin plats i världen ändå.

Dessa söta små glasflaskor med kork är ju helt bedårande! Och tänk att fylla med syrén- eller maskrossirap eller någon annan dyrbar vätska och ge bort som present. Kanske göra någon örtmedicin av naturens apotek? Vad skulle du ha dem till?

Jag har letat efter en längre kaftan/kimono/kofta i ett lätt tyg att ha om sommaren. Så hittade jag den! I en lågmäld grön ton som funkar med nästan alla mina övriga plagg. Älskar att det går att fynda efter sina unika behov och önskemål i andra hand, istället för att följa någon slags trend att passa in i. Kläder ska passa mig, det är inte jag som ska passa in i kläderna.

Den gula koftan kommer bli mysig i höst eller när sommaren låtsas vara höst. Färgen vann mig direkt, såklart.

Något annat som jag också hade på önskelistan var en stekpanna med lock. Jag är så trött på att torka bort stänk från mat när det bara är rätt sorts stekpanna som saknats. Nu ska det äntligen bli annorlunda! Ja, även i andra hand kan man göra det bekvämt för sig ;)

Den runda spegeln ovan fyndade jag för 40 kr! Det är ju hutlöst billigt. En sådan spegel kan göra så mycket för ett rum eller en vägg, och jag kommer få svårt att välja vart den ska få bo.

Den mintgröna plåthinken gick direkt till hjärtat och kan både fungera som kruka och för att samla upp torkade blad när jag är för lat för att kompostera dem direkt. Eller som pennställ och förvaring av liknande saker. Just nu lutar det åt att några smultronplantor ska få växa upp i den.

*

Vad står på din önskelista för loppisfynd?

Jag är socionom!

Jag är socionom! 

(Om vi förutsätter att jag blir godkänd på de sista två uppgifterna, vilket jag jag kan unna mig efter att ha klarat varje uppgift utan bakläxor sedan starten.)

Jag älskar att studera, och jag har lärt mig så mycket dessa år! Framför allt har jag fått synkronisera min tidigare livserfarenhet och erfarenheter från föreningslivet med vedertagen kunskap. Jag har hittat mitt yrkesjag. Hon som kommer att fortsätta lära sig och utvecklas resten av livet i varje reflektion och dialog.

Precis som när jag började studera känner jag djup tacksamhet för det privilegium det är. Det var långt ifrån självklart att jag skulle nå hit. Livet har fortsatt pröva mig längs vägen, och precis som tidigare har studierna varit det som har gett mig kraft att ta mig vidare.

Jag har fått utveckla min kärlek till språket genom akademiska språkregler och finess. Mest genom att engagera mig i kursplanegruppen och diskutera lärandemål i timmar med andra skarpa hjärnor. Många skratt har vi delat.

Jag har blivit utmanad i grupparbeten och slipat mina sociala förmågor. Jag har lärt känna mina egna gränser och behov av tillhörighet och vad det innebär i att välja mina strider. Min ledarskapsförmåga har blivit mer lågmäld, och jag har kunnat ge mig själv mer av stabiliteten jag har i det. Samtidigt som jag har stått upp för mig själv och mot orättvisor har jag lärt mig att backa undan innan andras oförståelse gör illa mig. Ibland räcker det att jag räcker till för mig och visar medkänsla för andra. Jag kan inte förändra det som inte vill förändras.

Genom att skriva uppgifter för mig själv och diskutera i text har jag kunnat fylla min lärlust och mitt behov av att tänka hela vägen ut. Samtidigt som jag har accepterat att andra inte har samma ambitioner som jag. Det betyder inte att jag inte får ta den plats jag vill ta. Att leva och låta leva är nu ett dagligt förhållningssätt i mig. 

Varje sida i kurslitteraturen har jag sugit i mig som en törstig dricker vatten. Varje tenta har varit en pärs med de mängder sidor som först kommer ut och sedan ska koncentreras till några få. Ändå: varje gång har jag lärt mig massor och vuxit som människa. 

Med examensarbetet insåg jag hur min oförmåga att avgränsa mig kan bli för mycket. Djupet minskar när vidvinkeln får företräde. Att vilja och att kunna gör det svårt att stanna innan den bortersta gränsen, vilket jag vill fortsätta öva på. För jag mår ju inte heller så bra vid den gränsen. Min passion gör att jag ibland bränner mig och det är ett livsprojekt att acceptera att jag inte kan allt jag vill.

Praktikperioden gav mig möjlighet att integrera mina livserfarenheter i yrkesrollen och låta ett professionellt jag ta form och plats. Mitt nära perspektiv av egen utsatthet och andras genom åren håller fötterna på jorden och medkänslan i hjärtat. Strukturella perspektiv har landat mer och den samhällskritiska rösten i mig har fått vatten på sin kvarn. Jag har hittat en djupgående acceptans i att en del livssvårigheter måste vi lära oss att leva med. Allt kan inte förändras och det är inte säkert att det blir bättre av det. I mig finns en orubblig närvaro som jag kan använda för att stå stadig i det som är svårt. Det ger andra lugn. Det lugnet vill jag fördjupa i kommande yrkesår. Jag vet i mitt hjärta att jag kommer att göra skillnad för andra människor, och det bara av att uttrycka vem jag är i det jag gör.

Idag avslutar jag socionomutbildningen med ett sista seminarium. Märkligt att göra det i en pandemi. Också en sorg över att missa att få ha föreläsningar i det nya fantastiska campus. Jag har smugit in där så ofta jag har varit i närheten, suttit där i studiero och andats in atmosfären. Gått förbi gamla campus med alla minnen det bär. Långa trappor att gå i, många kaffekoppar har druckits i salar och korridorer.

Jag sörjer att inte få ha en ceremoni i Eskilstunas vackra Kloster kyrka och få träffa alla klasskamrater en sista gång. Nu är de flesta ute och arbetar, gör skillnad i världen. Jag sörjer också att jag missade avslutningsfikat med dem, klassen jag gick de första 6 terminerna med. Livet kom emellan.

Jag tar examen en termin senare än planerat. Men sanningen är att jag egentligen inte ens visste om jag skulle klara en termin när jag började. Ett år tidigare hade min arbetsförmåga bedömts som varaktigt nedsatt och jag lämnade 12 års sjukskrivning bakom mig.

Jag är så stolt över mig själv för att jag har klarat det. Framför allt med dessa kroniska sjukdomar som ständigt håller min förmåga i schack - och å andra sidan också håller min självmedkänsla närvarande. Jag har stöttat mig själv hela vägen. Det är det finaste av allt. Det kommer jag att behöva framåt också. För jag vet inte än vad nästa steg är. Jag ska berätta mer om det snart. Utbildningen avslutas i sin röda tråd: att göra det jag behöver först även när det inte är vad jag vill. 

Vet ni? Jag är socionom! Jag gjorde det!

Nässlor - med recept på nässelsoppa

Nässlor är näringsbomber

Nässlor innehåller rika mängder näring, såsom karotin, vitamin A, vitamin C och viktiga mineraler. Dessutom innehåller de rikligt med järn vilket ju kvinnor tenderar att ha en brist av. Nässlor är alkaliska och det betyder att det också balanserar kroppen. De är bra för tarmarna och urinvägarna, samt motverkar infektion och inflammation.

Källa: Kurera.se

Att tänka på när du plockar nässlor

Det är första gången jag plockar nässlor, och jag var fullt utrustad med mina tjockaste handskar. Viktigt för att inte bränna sig!

Undvik att plocka nässlor nära vägar då naturen samlar upp mycket av de gifter som vi människor släpper ut. En fantastisk egenskap, men inte så bra att få i sig.

Hur tar jag hand om nässlor?

Börja med att förvälla dem så att de förlorar sin brännande förmåga och så att småkryp och smuts försvinner. Jag valde att torka mina i min frukt/ört/svamptork men de kan torkas snabbt utspridda på t ex brickor. De går också bra att frysa in eller smula sönder till ett pulver.

Vad gör jag av nässlor?

Använd i olika maträtter! I såser, grytor, gratänger, soppor. Använd som extra krydda eller byt ut andra gröna grönsaker, t ex spenat. Du kan också ha nässlor i smoothies för extra energiboost! Eller varför inte göra nässelglass?

Nässlor kan du även brygga te på, eller stötta över morgongröt eller en tallrik fil. Nässlor är också bra för huden, så lägg i den i ett fotbad vetja!

Recept: Nässelsoppa

Färska nässlor gör sig extra bra i soppa, så jag passade på att göra en sådan denna regniga onsdag.

Recept för 4 personer
Inspirerat av Arla Köket

Du behöver:

• 2 liter nässlor

• 2 schalottenlökar

• 2 msk smör/olja

• 1 knippe gräslök

• 1/4 fänkål

• 1 msk vetemjöl

• 1 liter grönsaksbuljong

• 1 1/2 dl grädde (växtbaserad, matgrädde eller vispgrädde efter önskemål)

• Salt och svartpeppar

• Ev. ramslökskrydda

• Till servering: rostad lök, ägghalvor och bröd.

Gör så här:

1. Rensa, skölj (med handskar) och förväll nässlorna i ca 5-10 min. Sila av nässlorna, krama ur vattnet (med t ex en grythandske i silikon) och hacka dem något.

2. Skala och finhacka lök. Hacka fänkålen tunt. Fräs löken mjuk i en kastrull, fräs fänkålen med en stund och klipp ned gräslöken men spara lite till garnering.

3. Pudra över mjölet. Ha i nässlor, buljong och grädde. Låt koka ca 5 min. Smaka av med salt, peppar och eventuellt ramslök eller örtsalt.

4. Toppa soppan med ägghalvor, en klick crême fraiche, gräslök och rostad lök. Servera gärna med nybakt bröd eller en hård smörgås.

*

Har du provat nässlor? Vad har du gjort då?

Grönskans liv och regnets vila

Väderprognosen visar regn så långt den sträcker sig. Det skänker mig ett lugn. De senaste veckorna har solen skapat magi varje dag i en explosion av grönska. Kamerabatteriet ständigt på laddning för att fånga nya ljus, nya nyanser. Ögonen stora och öppna, vill ta vara på varje skiftning. Jag vill vara med, vill uppleva allt.

Som så ofta har jag mer livskraft i vilja än kraft i kroppen. Tänk vilken gåva då att våren saktade in i kyla och lät oss njuta länge i år. Magnoliorna, vitsipporna, körsbärsblomningen har fått stanna längre. Jag behövde det. Jag behövde en utdragen vår att få hämta kraft av, lite i taget. Och nu, nu kommer regnskurarna. Pauserna.

Maj är alltid intensivt. Men det är något mer i år. En extra stress. Från annat i livet, men också att jag snart är i mål med min utbildning. Mellan studietimmarna har jag hittat kraft bland skogens vilda djur och mångfald. Jag har suttit länge i hav av vitsippor och betraktat betande rådjur på ängen. Följt ekorrens väg upp längs de mäktiga ekarnas grenar till skimrande gröna trädkronor.

Jag är överväldigad av förundran. Nu kommer regnet som en vila. Återhämtning. Andra fokus. Det finns en tid för allt. Solen kommer tillbaka och växtligheten behöver också regnets näring för att orka blomma igen. Blåbären fylls med vatten, harsyran breder ut sig längs marken. Nu växer liljekonvaljerna över de pollendränkta vitsippshaven. Smörblommorna skimrar i kvällssolen. Sommaren står för dörren.

Det är så nära examen nu. Bara två veckor kvar till slutseminarium. Nu går jag in i studierna medan regnet smattrar mot fönstren. Samlar ihop mig. Jag står på tröskeln till något nytt. Det kommer inte att kunna bli som jag hade tänkt mig, men det blir som det ska. Jag landar i att jag behöver läka innan jag är redo för nästa steg. Det landar mjukt i mig. Jag ska berätta mer om det i ett senare inlägg, om det som kommer sen. Men nu, nu vilar jag i regnet och njuter av mina sista dagar som student. Tänk, om två veckor är jag socionom.

Med tiden, när jag har tagit hand om det som behöver uppmärksamhet i mitt liv nu, kommer jag att kunna ge vidare till andra. Stå i det svåra, med all den lyhördhet och trygghet jag har inom mig. Ta på allvar, se bakom det uppenbara och använda all den kunskap som jag summerat i både självkännedom och professionell kunskap de senaste fyra åren. Utveckla den kunskapen, få ta del av livsberättelser som lär mig något nytt. Ständigt i rörelse, förändring. Och jag kommer att behöva sakta ner ibland när viljan är starkare än orken. Det lär jag mig att göra också nu. Det finns tid för det jag vill sen. Nu ska jag samla krafter.

*

Vad behöver du just nu? Hur kan du skapa utrymme för det, för dig?

Gåvor från ett hjärta till ett annat

I tider av social isolering kan det vara lätt att tappa kontakt med människor. Kanske är risken ännu högre när man som jag är introvert och inte spontant tar initiativ till social samvaro. Det brukar främst vara andra som gör det i mitt liv, och det är jag så tacksam för. Jag förstår ju först när vi har kontakt att det ändå ger kraft, men däremellan glömmer jag det. Tack för påminnelserna! <3

Och det tar inte slut i pandemin. När vi inte kan ses blir brev och gåvor något alldeles extra. Även om jag själv bara drabbas av prestationsångest av att försöka skapa något och sedan också skicka iväg det. Därför uppskattar jag paket enormt mycket, eftersom jag själv förstår vilken investering som gjorts. Varje litet handskrivet ord och egentillverkad gåva som landat på min dörrmatta de senaste veckorna har fått mitt hjärta att växa. Ska vi kika på vad dessa kärlekshandlingar innehållit?

En pressad vitsippa kom i ett skirt papper tillsammans med en dikt skriven just till mig (som jag dock behåller för mig själv). Allt från en vän som jag bara träffat flyktigt en gång men som fått en alldeles speciell plats i mitt hjärta de senaste 1,5 åren. Genom timmar av telefonsamtal har vi följts åt genom ofattbar sorg, modiga darriga steg mot något nytt, träning i att släppa relationer fria och att tillåta vila i dagarna. Tack ❤︎

Jess har skämt bort mig återkommande under många år. Hon har ett mjukare hjärta än många, och en kreativitet som känns som ett lätt och stabilt flöde. Med vackra ord, både hennes egna, och Dhimans poesi, säger hon det mesta jag behöver höra. Tyvärr klarade sig inte växterna i kalla april men bara tanken gjorde allt. Kattleksaken är kvar att testa! Tänk så mycket liv som kan komma med posten. Tack ❤︎

Bara sådär, när en vän skulle hämta upp något jag förvarat åt henne, slängde hon fram en otroligt vacker bukett med snittblommor. Gerbera och eukalyptus är några riktiga favoriter och både den sistnämnda och rosorna sparades för torkning och har fortsatt förgylla hemmet. Är det inte något speciellt ändå att få en blombukett helt spontant? Tack ❤︎

Jessica, den magiska vännen, sände detta dyrbara brev ihop med ett egentillverkat fullmåneljus och en gudinneskapelse i lera att t ex sätta blommor i. Det ankom lagom till valborg och även om fullmånen hade passerat fick det bli en renande ritual under denna kväll som kan återkomma många gånger till. Det är något läkande i att göra ritualer känner jag, oavsett vilka värden och vilken tro vi gör det med. Med dessa vackra ting kunde varje liten tanke få ro i en omfamnande stämning. Tack ❤︎

Har du fått eller gett några gåvor på sistone? Vilka sätt att visa uppskattning och hålla kontakt med dina vänner har du nu under pandemin? Skiljer det sig?

Kommentarsfältet är ditt.

Fridens ❤︎
Wilda

Otämjbar av Glennon Doyle

Jag sträckläste Otämjbar på två dagar. Jag kunde inte sluta. Det är som en storm som drar in i ens inre och rensar bort alla patriarkatets internaliserade skygglappar. Ord som får en att se den omdanande och oundvikliga sanningen. Hur kvinnor världen över tämjs in i en roll som förminskar dem som människor. Och män också för den delen.

Doyle ger målande exempel från sitt liv och sina barns liv om hur flickor tidigt lär sig att anpassa sig och vara till lags, tämja sitt inre. Liksom pojkar som lär sig att inte känna. Det är en stark kraft i orden och exemplen som präglar boken kommer nära och känns igen. I kapitel efter kapitel känner jag hur min ryggrad rätas ännu lite till, och hur den mjuka kvinnokraften strömmar igenom sidorna med full styrka. Här finns mod, sårbarhet och jävlar anamma. En uppmaning om att vi kan förändra världens ordning, och jag tror på det Doyle skriver. Det går rakt in.

Jag skrattade, grät, blev arg och hoppfull omvartannat. Här finns allt. Här finns det som behövs för att släppa sig själv fri, och andra. Att våga vara sig själv och frigöra sig. Jag vill ge den här boken till alla kvinnor i min närhet. Jag vill att de ska läsa Glennons ord och släppa loss sig själva. Känna allt, föreställa sig det bästa och se till att få det. Låta livet hända dem.

Om vi skulle släppa oss själva och varandra fria skulle vi åstadkomma världsomvälvande förändring - i kärlek. Den här boken hjälper mig att tro på det. Tro på mig och min förmåga att använda min kärlek i världen. Det börjar inifrån, i att ta hand om och möta sig själv. Doyle vägleder oss med sin skärpa och visdom i hur vi bäst kan göra det, utifrån sin egen erfarenhet.

Jag vill också sätta boken i handen på alla män. Så att vi gemensamt kan säga att det räcker nu. Att vi behöver tillåta oss att vara oss själva, att möta känslorna och befria våra inre sanna jag. Vi kan leva vilda, vi behöver ingen bur. För som Doyle säger, och som ska bli mitt nya livsmotto: “Vi kan klara svåra saker”.

Detta är en skatt. Se till att ge dig själv ett exemplar av Otämjbar. Det är ren självkärlek och inspiration till ett på riktigt rikare liv. Ge den också till andra som en kärlekshandling. Denna bok innehåller något vi alla kan behöva mer av. Den är en ögonöppnare. Och den tar emot oss med öppna armar.

Så att vi minns att vi kan klara svåra saker.

Du är inte vad som hände dig.

Du är inte din ångest, din smärta, dina förluster, dina tillkortakommanden och den förtvivlan du bär inom dig. Du är så mycket mer än det, så mycket mer än du tror. Det finns en hel värld inom dig, en fantastisk människa som vill möta världen i förundran och sårbarhet.

Det var inte ditt fel, det andra gjorde mot dig. Du bär inte ansvar för deras handlingar och deras känslor. Men det gjorde ont.

Det får göra ont.

Du kan göra mod av din sorg, du kan vara den du väljer att vara. Du har redan alla svar inom dig, om du lyssnar riktigt noga.

Jag är här för att visa dig att du inte är ensam. Jag är här för att jag har tagit mig igenom många lager av sorg och smärta, och för att jag vet att det går. Jag vet också att vissa saker alltid kommer att göra ont. Vissa saker får vi leva med. Det är okej.

Du är inte din smärta. Jag är inte min smärta.

Det är okej,
för vi är okej.

Vi tog oss hit. Vi kan ta oss vidare. Och bli så mycket mer än det som hände oss, för det definierar inte vem du är. Det gör du.