Oktober är omslutande dimmiga morgnar, eldiga höstträd och kallare grader. Om det är något jag har förundrats mest över denna månad så är det uppenbarligen dimman. Mitt favoritväder alla gånger.
Det känns nästan orimligt att jag har kunnat göra så mycket i oktober. Tack och lov började jag månaden med några dagars semester för att hinna ikapp det andra i livet och lyssna in mig själv.
Jag har varit extra dagar på jobbet i oktober då jag har haft ansvar för vår årliga egengranskning. Det har också skett ovanligt många oväntade vändningar i mina klientkontakter som tagit extra tid. Den senaste ändringen i arbetssätt synkar inte heller helt med att jag jobbar deltid, vilket blir en utmaning i sig. Det ändras igen efter årsskiftet. Hoppas att sista terminen med studier ska synka bättre med jobbet.
Sista terminen? Ja, jäklar. Snart är jag 75 % samtalsterapeut. Något jag redan omfamnar helhjärtat med mina underbara modiga träningsklienter, förberedelser och efterreflektioner av sessioner, handledning och utbildningspass. Jag känner mig mer grundad i rollen och i mina bedömningar, mer ”hemma” i ACT och hur jag förhåller mig till min egen psykologiska flexibilitet som terapeut. Mäktig känsla!
Utöver jobb, studier och klienter har jag haft två andra projekt igång. Helgen 18-19 oktober höll jag och min kursare en workshop i ACT och uttryckande konst för 6 deltagare. Efter månader av förberedelser blev det verkligen SÅ bra! En verkligt vacker process i närvaro och trygghet.
Det andra projektet är ett fotojobb med en person som ger mig ljuvlig energi. Hon skapar en yinyoga-kortlek med positioner som inspiration för den som vill variera sin praktik. Briljant idé! Och inom ett par veckor (peppar peppar) är den redo för tryck! Så det är vad jag gör kvällar och helger. När jag inte hänger i skogen. För ja, det ruckar jag inte på. Hur lång att-göra-listan än har varit i oktober (ibland 40 punkter för en dag) är det återhämtningen bland träden som gör all skillnad för mig. Träden som bara låter mig få vara. Där behöver jag inte göra. Den balansen är helt avgörande.
Nu ska jag trappa ner görandet och gå in i vintervilans varande. Mindre jobb, mer klientfokus, mindre prestation och deadlines och mer närvaro.
Så, här är några stunder av närvaro från oktober:
✨ Träffa på en gosig katt på gatan och få klappa länge, länge.
✨ En föreläsning i traumamedveten omsorg som gav handfasta verktyg i arbete med människor i kris.
✨ Att mötas av respekt och förståelse när jag bad om hjälp och att få stå i både min sårbarhet och styrka samtidigt. Jag behövde förbereda mig själv inför en utmanande situation som väcker gamla smärtsamma erfarenheter.
✨ När löven lägger sig som broar över lervägarna.
✨ När en klientens ögon lyste av engagemang och hen sa ”det här är viktigt på riktigt”.
✨ Dimman i skogen om morgonen när vägen bara stegvis syns framför min blick och trädens struktur och färg blir framträdande i det grå.
✨ Blicka ut från ett berg och se regnmolnen närma sig, med regn längre bort vid horisonten.
✨ Känna den heliga ilskan i att minnas hur mitt yngre jag blev lämnad ensam. Kraften i att idag vara en vuxen som står upp för henne och ser henne.
✨ Fascinationen över hur stora hattar svampar kan ha.
✨ Tid att vara. Bara vara.
✨ När mitt inre ACT-väsen dök upp och sa ”låt det rulla” när stresstankarna spann iväg.
✨ Min varma mössa som håller om i kalla väder.
✨ När en deltagare såg valv i ljushållarna (formade som lotusblommor) efter läsningen av dikten ”Romerska bågar”. Nu påminns jag om det med värme varje gång jag tänder dem.
✨ Studier i höstskogen med fågelsång och lövprassel som bakgrundsljud.
✨ Eldiga färger i lönnträden 🍁
✨ Känslan av synkronicitet med min kursare när vi under månader i process levererade workshopen, sida vid sida. Att fylla i varandras mellanrum.
✨ Att ha en god energi när jag behövde få många uppgifter gjorda på kort tid.
✨ Den trygga atmosfären i workshop-gruppen som gav utrymme för upplevande och delande i modig sårbarhet.
✨ Att få uppleva när en klient lägger märke till sin egen process.
✨ Två bockar som tornade upp sig på kullen i dimman som i en gammal saga.
✨ Ett samtal som jag oroade mig för som istället blev motsatsen: ett inlyssnande samtal där jag kände mig sedd och hörd.
✨ När jag gjorde mitt dagsschema och la in ”lyssna inåt” som en aktivitet i en intensiv dag.
✨ När klienten och jag matchade färg på kläder i sessionen.
✨ Att öva på busighet och lek som en del av min egenterapi i ACT. Otroligt roligt (och ganska obehagligt sårbart). Som när jag på min morgonpromenad tog några steg baklänges mitt i morgontrafiken.
✨ Att möta Stockholmsmorgonen i dimman och att veta att jag ska till ett sammanhang som tar emot mig precis som jag är.
✨
Vad har förundrat dig i oktober?
