10 år utan mamma

Detta är ett gammalt inlägg som jag publicerar igen. Texten skrevs i slutet av 2017 när jag var 25 år.

Det är nyårsafton 2007 och jag vaknar upp på ett boende där de satt mig för att jag inte längre fungerar ute i världen. Jag vet när jag vaknar att du inte finns mer. När pappa ringer kommer verkligheten nära. Jag som har levt i min psykotiska värld i flera månader blir klarvaken. Det finns ingen mamma. Jag tänker att det aldrig har funnits en mamma. Skulden i den tanken spänner hela min kropp samtidigt som en lättnad sprids. Det är över nu.

*

Jag säger farväl fast du redan är borta. Du ser så fridfull ut. Jag har inte sett dig så förut. Andra gången jag rör vid dig är du iskall. Jag gråter för att jag inte fick lära känna dig, och för att jag inte behöver vara rädd mer.

*

På din kista står ett fotografi av dig som barn med rosa rosor omkring. Jag sjunger den stora sorgens famn och hoppas att du hör. Det som gör mest ont är att se de andra som sörjer dig mer än jag gör. Varför gör det mindre ont nu?

*

En skötare på psykiatriska avdelningen möter mitt tårdränkta ansikte och säger:
- Varför sörjer du? Ni hade väl ändå ingen bra relation?

*

Jag sitter i min första egna lägenhet och sätter på TV:n. Det är Bröstcancergalan och jag trycker av, vill inte se. Min sorg är något annat. Jag förlorade dig långt innan cancern tog dig.

*

I terapin bearbetar jag varje ögonblick när din smärta försatte mig i skräck och förtvivlan. När jag minns dina ögon skakar min kropp som om den skulle gå sönder. Den gjorde det. Du fick mig att gå sönder, mamma. Vad gjorde de mot dig för att du skulle göra det mot mig?

*

En klasskamrat berättar att hon ska åka hem till sin mamma över helgen och bli ompysslad. Smärtan har fortfarande övertaget när jag tvingar fram ett leende innan vi skiljs åt. När jag stänger min dörr bakom mig faller jag ner på golvet i hulkande gråt, samtidigt som jag slår på mig själv för att jag är så "jävla känslig".

*

Jag är så arg på allt du inte var och allt du inte är. Att du bara försvann innan du ens hann ge mig det jag behövde, ta hand om ditt eget bagage och säga förlåt för alla gånger du tog sönder mig. Jag skriker i kuddarna, pratar med terapeuten i timmar och ber vem som helst att bli min mamma. Ta över, bär mig, gör något. Jag orkar inte.

*

Jag står framför spegeln efter att ha blivit förminskad av män i min roll som projektledare. Jag tänker på hur frustrerande det är att jag inte lyckas se åldersadekvat ut hur jag än ändrar mitt utseende. Det var likadant för dig, minns jag. Men du var starkare än jag. Tänk om jag ändå hade fått prata med dig om det. Om vi hade kunnat prata med varandra, nå varandra.

*

Instruktionen på tvättmedelsförpackningen är helt obegriplig. Jag skäms till den grad att jag vill sjunka genom golvet trots att jag är helt ensam i tvättstugan. Jag vet ju inte hur man gör. Jag vet ju inte. Du lärde mig inte ens hur jag skulle tvätta. Du var ju inte där. Du var ju aldrig där, mamma. Jag gissar bara. Spelar spelet. Orkar inte ta mig igenom skammen över att jag är så inkapabel att klara av ett normalt liv.

*

Morfar somnar in. Mormor följer efter. Jag är inte där bland de sörjande. Jag behöver skydda mig själv, stå på min sida. Jag läser dödsannonserna, tänder ljus, men det finns inga känslor kvar i mig. Jag orkar inte.

*

Jag scrollar igenom mitt flöde i min smartphone. Du har varit borta så länge att du inte ens hann höra talas om Facebook eller smartphones. Du finns inte i den digitala världen. Det går inte att återskapa dig, din röst, ditt leende, dina ord. Det är som om du aldrig funnits om mitt fotoalbum och min oro inte vittnade om det.

*

Jag tar till mig nya mammor, nya förebilder, nya personer som ska fylla det där tomrummet i mig. Det lindrar ensamheten, ger mig mening, men tomrummet består. Det är ju du som saknas. Det är ju du som borde vara här och bara vara en mamma! Kom tillbaka. Kom tillbaka och gör allt rätt.

*

Jag leder ett möte och får höra att jag utstrålar karisma och styrka. I mitt minne kan jag se dig tala inför hänförda människor, som om du var den enda som fanns i deras värld. Jag tänker att jag vill lära mig att använda den förmågan jag ärvde av dig till att göra gott. För andra, för världen.

*

När jag har skrämt bort alla människor i min närhet, låtit min smärta skrikas ut och avvisa alla som vill mig väl, sitter jag ensam i skogen och förstår att jag har blivit allt det du var. Allt det du sa att jag var. Din smärta är i mig när jag sitter lutad mot den stora eken. Jag förstår plötsligt vad som fick dig att hata mig, avvisa mig, skrika ur dig all din smärta på mig. Jag önskar att jag hade kunnat ta bort all den smärtan i dig, mamma. Det var inte min uppgift. Det var din. Därför måste jag ta ansvar för min egen smärta nu. Den får inte drabba någon annan mer. Jag vill inte sluta som du gjorde.

*

Jag kommer aldrig att vara älskad som ett barn. Jag kommer inte att få en mamma.

Det blir som ett mantra hela sommaren 2015, hela hösten och ut i vintern. Jag måste tvinga mig igenom grundsmärtan, in i sorgen, in i insikten. Under simtagen i Mälaren upprepar jag dem i huvudet. Jag måste förstå för att bli fri. På cykelturerna längs stadens gator upprepar jag "Det är för sent" med varje cykeltramp. Jag kämpar emot som en sprattlande fisk, men sorgen bryter till sist igenom försvaren.

Jag kommer inte att få det jag inte fick, säger jag när snön faller. Jag kan inte minnas en värre smärta, som isande skär genom bröstkorgen. Den tar nästan död på mig.

Jag lämnar ifrån mig de sista tabletterna. Jag stänger bakdörren. Så tittar jag ut över vårens grönska, lägger mig bland vitsipporna och gråter tills tårarna torkar. Det är dags att bli min egen förälder nu. Älska mig högst. Jag lovar mig det.

*

En väns mamma får cancerbesked. Jag orkar inte vara där. En kärleksfull närvarande mamma tynar bort. Det enda jag ser är mig själv och att jag har berövats min chans att sörja. Du tog också sorgen ifrån mig. Så jag bestämmer mig för att skapa min sorgeprocess, ge mig det i tydliga ritualer. I hemlighet pratar jag med dig en dag i veckan i minneslunden. Jag behöver ha min sorg i fred. Den är för svår att förklara. Den har inga ord.

*

Det är höst och löven samlas på marken. Jag tänder ett ljus i minneslunden. Jag berättar för dig om mannen jag har träffat i skolan, om boken jag skriver för att förklara det som inte har ord, om studierna och hur jag trivs med att se världens alla dimensioner. Jag säger att jag lever nu, för dig och för alla som inte fick uppleva hur livet kan vara. Jag sitter i tystnad med alla minnen. Det sänker sig en frid i mitt bröst.

*

Jag läser ett blogginlägg om en saknad mamma, om hur barnen inte fick träffa sin mormor, om alla obesvarade frågor. Jag tänker att det är så annorlunda för mig. Om ditt liv hade fortsatt hade jag inte överlevt. Om du hade varit vid liv hade smärtan vunnit. Jag önskar att du hade fått vara levande, närvarande, i kärlek. Jag önskar att du hade varit någon annan.

*

Mamma, jag önskar att du ska se mig nu. Strålande, levande och trygg. Omgiven av kärlek och liv. Starkare än någonsin. Det där tomrummet du skapade har jag fyllt nu. Jag blev den du inte kunde vara. Jag gav mig allt du inte kunde ge. Det tänker jag ägna resten av mitt liv till att göra. Jag ska ge allt jag har till de barn som inte känner sig viktigast i världen. Jag vill finnas där och fylla tomrum.

Tack för att du gjorde mig stark.

Fotohängare av trädgrenar

FOTOHÄNGARE I SPINDELVÄVSFORM

SVÅRIGHETSGRAD | 1 av 5
TIDSÅTGÅNG | ca 20 min
PRIS | ca 30 kr för garn
DU BEHÖVER | två grenar, garn, sax, foton/vykort, klädnypor, (gem eller nål/sytråd).

GÖR EN FOTOHÄNGARE AV TRÄDGRENAR

1. Gör rent grenarna så mycket du tycker att det behövs. Mossa kan färga av sig.

2. Ta den gren du vill ha överst och knyt garn i ena änden och knyt ihop med den andra änden, så att du får ett upphäng. Häng upp den!

3. Klipp till två lika längder till yttersidorna som du knyter fast längst ut på grenens kanter.

4. Nu kan du knyta fast den undre grenen i dessa garnlängder för att få en symmetrisk fotohängare. Jag kom på det för sent och gjorde det sist. Det fungerade det också.

5. Knyt garnet fram och tillbaka mellan garnlängderna och spänn dem som du vill ha dem. Jag gick på känsla så det blev som ett litet spindelnät.

6. När du är nöjd klipper du av garnet och knyter fast änden.

7. Fäst fotografier, vykort eller annat fint på garntrådarna med hjälp av klädnypor eller gem. Ett annat sätt att fästa dem är att ta sytråd och nål och sy fast. Tips tips!

Fotohängaren samlar minnen och personliga påminnelser. Det bästa är att innehållet går att byta ut med tiden, så att jag i olika perioder kan låta den bära upp nya minnen. Ett tag var jag lockad att låta den häng för sig självt utan innehåll, då den var så vacker i sig med den enkla spindelväven. Eller byta ut innehåll efter säsong.

Vad skulle du ha fyllt den med?

MEDITATION - kom närmare dig själv

Meditation kan låta både komplicerat och skrämmande. Det kände jag också innan jag insåg att mycket av det jag redan gjorde hade lite av meditation i sig. Jag har praktiserat meditation på olika sätt genom åren. Jag har testat mig fram, provat olika sätt. Motivet har alltid varit att försöka tömma hjärnan, stressa ned och försöka hitta mitt trygghetssystem inuti. Och framför allt på senare år: att komma närmare mig själv. Som högkänslig och introvert är det ibland svårt att leva i det ständiga bruset i vardagen och sortera bland intrycken. Meditationen är det enda som har varit tillfredsställande nog för att kunna hantera livet med den känslighet jag har.

Jag har länge varit en tänkare. Förr tänkte jag mer än jag kände. Meditationen har varit min väg till att lyssna in kroppen, landa i känslorna, reda i tankarna - och ta kontroll över dem. I affirmationer och övningar har jag släppt taget om det jag inte vill ha i huvudet och utvecklat tekniker för att kunna välja mina egna tankar i större utsträckning.

Jag minns hur skeptisk jag var i början. Idag vet jag att det handlade om min rädsla för att komma åt det som gjorde ont i mig. Jag levde i en ständig flykt undan mina känslor. Att stanna upp var för mig samma sak som att överlämna mig som ett byte till ett hungrigt djur. Det gick inte att slappna av, för då blev jag ännu mer rädd. Jag behövde närma mig den rädslan i små portioner.

Med detta vill jag säga: hitta ditt sätt. Gör det du klarar av, gör det som du mår bra av. Allt är okej. För mig finns det inget rätt sätt att meditera. Det finns mitt sätt. Lite som jag brukar prata om när det gäller kreativitet: ditt uttryck är ditt och därför blir det alltid rätt. Ingen annan kan veta hur det känns i din kropp, vad du mår bra av, hur just du slappnar av.

Hur började jag meditera?

Jag har alltid skrivit. Så jag började flödesskriva. Tömma hjärnan på allt som fanns däri. Jag släppte inte pennan förrän tankarna hade stannat. För mig var det ett sätt att meditera. När jag fick ut allt utanför min kropp kunde jag hantera det bättre, se det för vad det var.

Jag tog promenader. Jag lät tankarna vandra runt som de ville och satte min vänstra fot framför min högra. Med tiden började jag gå i takt med mina andetag. Jag la märke till min omgivning, till naturens detaljer, lät ögonen stanna upp vid mönster och färgnyanser. Det ligger kanske närmare mindfulness-metoden än meditation men för mig var det en god ingång när mitt huvud ständigt var upptaget med tankar.

Meditation genom yoga och basal kroppskännedom

Ungefär samtidigt började jag med yoga, och även basal kroppskännedom. Jag började lyssna in vad min kropp berättade för mig. Jag låg ner på golvet, på min yogamatta eller i sängen och skannade av kroppen. När jag vandrade från tårna upp till huvudet kände jag efter vart det gjorde ont, vart det fanns en spänning. Jag tog långa djupa andetag och föreställde mig att jag släppte på spänning efter spänning.

Det började hända saker. Jag kunde slappna av mer och mer. I början grät jag mest hela tiden för att det gjorde så ont. Jag försökte att inte värdera det på något sätt, bara låta det vara vad det var. Notera att det gjorde ont, utan att fundera på varför eller hur jag skulle få bort det. Jag lät det vara.

På det sättet, med mjuka snälla yogarörelser och djupa andetag, kunde jag hitta mitt trygghetssystem. Jag aktiverade det parasympatiska nervsystemet när jag andetag efter andetag tillät mig att slappna av, släppa värderingar och bara låta kroppen känna det som var. Det tog tid och mycket träning, men sakta började jag återerövra kontakten med min kropp. Jag började lyssna.

Meditation handlar om att lyssna inåt

För mig handlar meditation om att lyssna inåt. Att känna. Att vara. Inte värdera, tänka, analysera. Bara vara. Det var så jag hittade en väg in till mig och det som jag var rädd för. Jag lät allt få vara vad det var, så länge jag orkade. Jag avbröt när jag behövde en paus och försökte att inte värdera det. Meditation är motsatsen till prestation, och det är inget en kan vara bra på. Det är något som är unikt för var och en. Hur du väljer att närma dig det är upp till dig.

Att hitta medkänsla och förståelse för sig själv

I detta hittade jag ett mellanläge där jag inte behövde slå på mig själv, pressa mig själv och prestera. Jag räckte till, precis som jag var i den stunden. Just då var allt som det skulle. När jag stannade upp kunde jag få en större förståelse för mig själv och mina svårigheter, och grunda mig i att alla känslor och upplevelser var okej. De är bara vad de är. Varken mer eller mindre. Där fann jag medkänsla med mig själv.

Idag när jag mediterar låter jag tankarna få lägga sig till ro medan jag andas djupt och följer mina egna andetag. Jag försöker släppa iväg alla tankar som dyker upp en efter en och långsamt blir kroppen avslappnad och hjärnan stillar sig. I det läget mår jag som allra bäst. När jag släpper taget om dåtid, framtid och mig själv. Jag bara är här och nu. Då är det lätt att vara jag.

Meditation hjälper mig att:

◊ varva ned inför läggdags eller inför stora uppgifter/ansträngningar
◊ släppa oro
◊ lugna en stressad kropp
◊ hämta ny kraft
◊ bli klarare i tankarna
◊ få nya perspektiv
◊ kunna prioritera vad som är viktigt
◊ hämta hem mig själv
◊ komma i kontakt med mina innersta känslor
◊ släppa taget om sådant som gör ont eller är svårt
◊ rota mig i trygghetssystemet
◊ släppa smärta och trötthet
◊ tycka om mig själv
◊ släppa värderingar
◊ vara närvarande
◊ få kontakt med och förståelse för min kropp

✶

I nästa inlägg om meditation ska jag dela med mig av några konkreta övningar som jag använder i min vardag när jag mediterar.

✶

Berätta gärna om dina tankar om meditation. Om du praktiserar det, hur det hjälper dig och vad du tycker är svårt. Det är så intressant att få fler perspektiv. Fick du några nya tankar av mina?

MEDITATION | övningar för dig som vill hitta fokus

Vill du börja meditera men vet inte hur? Har du börjat men får inte riktigt till det? Då är dessa meditationsövningar för dig. Kanske kan det även hjälpa den som har hållit på ett tag. I ett tidigare inlägg delade jag med mig om (http://reaktionista.se/meditation-kom-narmare-dig-sjalv) min ingång till meditationen och vad den har gjort för skillnad.

Under en meditation i förra veckan fick jag till mig en mening: Flytta in i din kropp. I efterhand tänker jag att det sammanfattar vad meditation är för mig. Det är ett sätt att komma hem till mig, plocka ihop mig och rensa ut det som är i vägen för mig. Jag släpper taget om alla listor, planer, oro, kom-ihåg-lappar. I meditationen är min enda uppgift att existera i andningen.

Min ambition med detta inlägg är liksom tidigare inte att berätta hur du ska göra. Det behöver du upptäcka själv. Istället delar jag med mig av mina bästa tips och så kan du plocka ihop det som känns bäst för dig. Så gör jag också. Just nu testar jag t ex appen Headspace. Tidigare har jag gjort meditationer med framför allt kroppsscanning med appen Mindfulness. Ändå är det tystnaden jag återvänder till eftersom det fungerar bäst för mig. Då ställer jag en klocka på någonstans mellan 10-20 minuter, antingen hemma eller på en fridfull plats i naturen.

Ett råd på vägen från mig: testa dig fram och slå inte bort något direkt. Det tar tid att stilla tankar i ett liv av ständiga flöden som flimrar i hjärnan. Med tiden kommer du att tacka dig själv för att du gjorde det, och märka en stor skillnad.

Steg 1 | Känn in kroppen

Flytta in i din kropp. Sätt dig rak i ryggen på en stol eller på golvet, vad som känns mest bekvämt för dig. Till en början kan sittande meditation vara det bästa, för att eftersträva en vakenhet. Om du hellre gör en gående eller liggande meditation så gör du det. Hur känns kontakten med underlaget/marken? Var i kroppen märker du av andetagen? Har du balans mellan kroppshalvorna? Är du tyngre eller lättare på någon sida? Skanna av kroppen. Jag börjar helst från tårna, men det går lika bra att börja från huvudet och ned. Ge varje kroppsdel en stunds uppmärksamhet. Är du varm eller kall? Spänd någonstans? Försök att inte värdera, bara notera hur det känns.

Steg 2 | Andas

Andas in genom näsan och ut genom munnen. Ta långa djupa andetag. Efterhand när du känner dig avslappnad kan du släppa andningen fri och andas i din egen takt, som du vill. Låt utandningen vara längre än inandningen. Om du är stressad: försök först att sucka ur dig stressen och lura igång det parasympatiska nervsystemet genom att ta långa djupa andetag. Vänta in nästa inandning. Använd yogaandning om du föredrar det. Andas genom näsan. Fyll upp magen med luft och fortsätt med bröstkorgen i samma andetag för att sedan pysa ut utandningen långsamt. Gör en ritual av andningen. Tänk dig att du med inandningen drar in ny kraft och att du i utandningen släpper taget och blåser ut det du vill bli av med.

Steg 3 | Observera utan att värdera

Det här steget kan vara det svåraste för oss. Vi värderar i stort sett allt vi ser och upplever. Något är bra eller dåligt, nyttigt eller onyttigt, tråkigt eller jobbigt eller roligt eller spännande... Meditation handlar om att inte värdera. Att bara vara. Du är där du är. Allt är okej. Du är okej. Just i detta nu finns det ingenting du behöver göra. Om du har ont någonstans så gör det inget, för just nu så är även  det helt okej. Om du inte kan hålla tankarna borta så är det helt okej. Släpp det och återgå till andningen eller ditt mantra. Slå inte på dig själv, försök istället att mjukt återgå till ditt fokus. Tänk dig det som att du tar dig själv i handen och leder dig tillbaka på rätt väg när du gått vilse.

“Meditation handlar om att inte värdera. Att bara vara. Du är där du är. Du är okej. Allt är okej. Just i detta nu finns det ingenting du behöver göra. Om du har ont någonstans så gör det inget, för just nu så är även det helt okej.”

Steg 4 | Distrahera tankarna

Det meditativa tillståndet är ett tillstånd utan tankar där du bara existerar i kroppen. För att uppnå detta kan vi behöva distrahera våra tankar som snurrar runt i huvudet. Men jag vill lägga in några viktiga ord här! Ibland kan det mest meditativa vara att bara låta tankarna snurra runt utan att stoppa dem eller försöka förändra dem. Bara observera vad du tänker på och träna på att få distans till dina tankar - du är inte vad du tänker. När du skapat det där mellanrummet mellan dig själv och dina tankar blir det mycket lättare att nå det meditativa tillståndet. Kom ihåg: allt är okej.

• Räkna andetag. Börja på ett och räkna till tio. Sen börjar du om. Kommer du av dig börjar du om på ett.

• Använd ett mantra. I yogan använder vi sat-nam: sat på inandning och nam på utandning. Det betyder "jag är sann" vilket inte leder tankarna vidare eftersom vi inte har någon relation till ordet: sat-nam.

• Visualisera. Föreställ dig en ström där tankarna flödar vidare i vattnet eller tänk dig att tankarna är moln som seglar förbi framför månen. Ibland tänker jag det som fåglar eller fjärilar som jag släpper iväg i vindarna. Gör en inre bild som fungerar för dig.

• Om du har lätt för att dagdrömma eller somna när du mediterar kan du använda en fokuspunkt. Ett ljus, ett löv eller en sten. Något som inte leder tankarna. Fäst ögonen i ett mjukt fokus på den punkten.

• Du kan också meditera genom att föra ihop båda tummarnas fingertoppar mot de andra fingertopparna på vardera hand - en i taget i en rytm (följ t ex andetagen eller räkna 1-4). Tumme-pekfinger, tumme-långfinger, tumme-ringfinger, tumme-lillfinger. Det är en övning som både leder bort tankarna på grund av koncentrationen och ger en vila i det automatiska.

• Om du går kan du gå i takt med andetagen. Ett steg på inandning och nästa på utandning. Promenader har också en bearbetande funktion, likt REM-sömnen.

Steg 5 | Träna på självmedkänsla

Allt är okej. Jag kan inte upprepa det nog, för det är en så viktig del av meditation. Som rubriken på steg 5 antyder: meditation tränar även upp din medkänsla inför dig själv. Åtminstone behöver du ha ett visst mått av det för att kunna meditera effektivt. Ha förståelse för dig själv. Tacka dig själv för att du tar dig tid, även om du inte kan fokusera som du hade önskat. Det är olika från dag till dag. Du är olika. Det är vanan som gör det. Förlåt dig själv om du missar en dag. Försök igen. Ta dig själv i handen och led tillbaka dig till lugnet. Låt tankarna hålla på med sitt. Låt dig få vara precis som du är. Jobba på att se dig själv så. Varför är detta viktigt? Jo, för om du slår på dig själv vill kroppen fly ifrån dig. Det är svårt att slappna av när en sitter ihop med något farligt. Försök istället att låta dig få vara ifred och uppmuntra dig själv. Ge dig en klapp på axeln och säg "jag förstår att det är svårt idag, men nu gör vi det här". Var din egen medmänniska.

Många undrar var jag får min mentala styrka ifrån (ibland även kallad disciplin, lugn, trygghet, positivt tänkande, acceptans). Idag får jag den mentala styrkan från meditationen. I vissheten om att det är jag som väljer vad jag vill mata min hjärna med och att jag genom det kan bestämma vem jag vill vara. Självklart finns det undermedvetna processer jag inte rår på. I en stressad utmattad hjärna kan det vara svårt att få kontroll över tankarna eftersom instinkterna kommer före det medvetna. Men idag vet jag vad som är vad, jag kan skilja dem åt. Det finns inget annat som kan lugna mig och väcka igång min trötta hjärna så mycket som en meditation på 15-20 minuter. Efter en meditation är ett problem sällan kvar som ett problem.

Har du testat meditation? Vad funkar för dig?

Sommaren, jag vill vila och slå rot i dig.

Hej sommaren,

du fantastiska tid med solstrimmor genom persienner och spegelblanka vatten. Jag ser dina dagar sträcka sig ut framför mig. Jag längtar efter svalkande bad mot solvarm hud, blomsterängar och fjärilars lätta vingar. Jag längtar efter tid utan klockor och mellanrum att andas i.

Det är med blandade känslor jag möter dig i år. Jag bär på en tung trötthet som har följt mig hela våren. Jag önskar att den ska lätta i dina dagar och samtidigt möter du mig i utmaningar. Jag hoppas att du vill ge mig värme när jag tar mig an det jag behöver göra. Ge mig de ord jag behöver för att skriva. Ge mig vilan i din pulserande växtlighet. Låt mina rötter bli stadiga i din jord.

För första gången på så många år väntar det något nytt i din hösthorisont. Ett nytt kapitel som börjar. En vardag med tider att hålla, prestationer som ska klaras av. Sammanhang att trivas i, finna min plats i. Rutiner att skapa och formas av.

Trots att mina tankar så lätt vandrar bort till hösten hoppas jag att jag kan ta tillvara på dig här och nu. Det är så mycket jag vill hinna med. Så mycket energi jag behöver fylla mig med och spara på. Jag önskar mig lätta brisar i sinnet.

Jag vill plocka blåbär tills mina fingrar är färgade i lila, klaga på sand i skorna och myggbetten som kliar mig till vansinne. Jag vill ligga på dina bryggor och läsa böcker, samla nya insikter och berättelser som kan ta ny form i mig. I varje solnedgång vill jag lämna över det som inte blev som jag hade önskat, hitta acceptans för vägar jag inte förstår. I morgonljuset vill jag vakna till något nytt och känna bröstkorgen fyllas med längtan. Jag vill att du ger mig ett avslut, så att jag kan få en ny början.

Jag ska laga mat som känns och smakar på ett sätt som det bara kan göra när ingredienserna har växt upp under min omsorg. Med ditt ljus, i din värme. Färskpotatis, tomater, chili, basilika och citronmeliss. Hjälp mig att känna den styrka jag har byggt upp i mina rötter. Här kan jag veckla ut mina kronblad, sprida min trygghet. Låt det få bli så. Jag vill ge vidare det jag har fått, blåsa iväg maskrosfrön i vindarna. Ta vara på dem.

Jag vill samla ängsblommor och sätta i vaser runt om i mitt hem. Bli inspirerad av dig och din glädje när jag sitter där i min egen värld med boksidor att skriva. Jag längtar efter att sugas in i karaktärernas liv och fylla dem med det som behövs för att någon annan ska kunna uppleva dessa älskade väsen. När jag tvivlar på om jag kan få ihop det till en bok vill jag bli påmind om vad jag redan har klarat av. Och hur mycket jag älskar att skriva. Sommaren, påminn mig om det.

Mina fötter ska bära mig över dina grusvägar och tågräls, till vänner jag har saknat och platser att förundras över. Jag vill känna din skönhet ta över hela mitt väsen, pirra sig in i mina nerver och rusa genom blodomloppet. Jag ska höra dig sjunga genom fåglar och djupt i min själ. Se ängarna färgas i ditt guldljus.Jag vill resa iväg med nervösa tickande hjärtslag och mötas av andras liv, i andra städer. I din grönaste månad ska jag packa en väska med det jag behöver, packa med kameran som ska få leva vid min sida. Juli ska ta mig till vänner längs kusterna, till Västkustens solglittrande vatten. Där ska jag samla snäckor att vårda i hösten. Vila precis där jag är, vila i mig och andra. Låt mig vila i dig, sommaren.

 Jag vill resa iväg med nervösa tickande hjärtslag och mötas av andras liv, i andra städer. I din grönaste månad ska jag packa en väska med det jag behöver, packa med kameran som ska få leva vid min sida. Juli ska ta mig till vänner längs kusterna, till Västkustens solglittrande vatten. Där ska jag samla snäckor att vårda i hösten. Vila precis där jag är, vila i mig och andra. Låt mig vila i dig, sommaren.

Jag längtar efter Vätterns glitter och brusande vågor vid stranden. Vänskap och plocksallad på filtar och gräsmattor. Blommor i diken och äventyr längs vägkanter. Regn som kommer när jag inte är beredd och doften av solkräm och jordgubbar vid salta vatten. Skogens guld och sorgkantade naglar. Knoppar som slår ut vart jag än ser och soldisiga asfaltsvägar längs gula fält.

Jag vill sitta vid ditt Mälarvatten i solnedgången, bada i skymningens speglingar på vattenytan. Se molnens formationer och leta figurer mot himlavalvets blå. Låta Moder Jord omsluta mig i sin trygga famn, vagga mig till ro i vågornas kluckande. Värma mig i stora handdukar och sitta uppe lite för länge bara för att memorera det vackraste ljuset. Hör skratten eka tillbaka. Du är så vacker.

Jag vill äta glass i stora lass och ha en kanna iste som väntar i kylen. Känna ditt sommarregn skölja över mig i julikvällarna. Låt mig följa fjärilarna i vinden. Följa barfotafötterna längs stranden. Minnas allt lite mer än vanligt. Jag vill låta penseldrag och pennor uttrycka det som händer, uttrycka ett jag i mina händer. Med förundrade blickar ska jag minnas dig, sommaren.

Jag vill ta med min älskade Asla ut till de västmanländska skogarna, leva ensam bland tallar och tystnadens lugn under augustihimlen. Se henne springa över gräsmattan andfådd och lycklig. Låta henne vara vild. Låta mig leva vild, i nattliga ljus och på dimmiga åkrar. Uppslukas av ditt universum. Där ska jag fästa det sista av dig i minnet, slå rot i tilliten. Hjälp mig att se att allt blir som det ska. Jag vill våga kasta mig ut i det äventyr som väntar. Jag vill låta mig formas av livet, låta det bära mig hem.

Sommaren, bär mig hem.

Det är ditt unika uttryck och därför är det alltid rätt

Det finns ingen som du. Ingen som har exakt din uppsättning av egenskaper, förmågor, livserfarenheter eller samma fingeravtryck som du. Det som är du är fullständigt unikt. Så hur ska du då kunna jämföra dig med någon annan? Hur skulle ditt unika uttryck kunna vara rätt eller fel? Det kan bara vara mer eller mindre du. Det lärde jag mig i en verksamhet som utgick från Expressive Arts (uttryckande konst) och det vill jag prata mer om med er idag.

Jag hör ibland att en ska hitta sitt varumärke i bloggbranschen och i skapandet, nischa sig, skapa sig ett signum i foton och text. Ja, det är så klart viktigt att utmärka sig. Men risken är att du går in i en roll och i det missar att du alltid är unik. Du behöver kanske bara förstärka ditt unikum. Plocka fram det, tro på det, lita på det. Inte vara beroende av andras gillande och andras bekräftelse. Förstärka den nisch du redan har: ditt unika uttryck. Det räcker med att du är du och ingen annan kan vara bäst på det.

Varje uttryck som jag skapar berättar något om mig

Varje blick utifrån säger något om den personen som ser på det. Vi upplever saker som fula, intressanta, enastående och hjärtskärande helt utifrån våra egna livserfarenheter. Om vi lyssnar på samma musikstycke, ser på samma tavla eller lyssnar på en föreläsning så kommer vi ändå att se på upplevelsen på helt olika sätt. Vi kommer minnas olika saker, tolka färg eller ord på helt olika sätt. Ett stycke kan få mig att minnas något med sorg och få dig att känna en meditativ stillhet. På samma sätt är det när vi skapar.

En värdering är minst lika individuell som någons uttryck. Andra människor kan utifrån det jag har skapat se delar av sig själva och sina liv. Jag kan aldrig bedöma eller tolka någon annans konst utifrån någon annan än mig själv. Det är jag som är verktyget. Både när jag tolkar och när jag skapar. Jag skapar ständigt mig själv och mitt liv i mötet med andra människor, mig själv och livet. Så också i konsten.

Därför är det fullkomligt irrelevant att jämföra sig med andra. Det är ditt unika uttryck som är det värdefulla. Det är hur du förfinar det, lär känna det, vågar utmana det och leka med det, som är den rättvisa jämförelsen.

Det finns inget rätt sätt. Det finns bara ditt sätt.

När barn lär sig nya saker, skapar något, ritar en helt obegriplig teckning, så applåderar vi och berömmer och är så stolta över att de har skapat något. När slutar skapandet i sig vara värdefullt? När får vi inte längre uttrycka oss utan att det ska värderas och tolkas, som om andra kunde förstå vad ditt unika uttryck säger om dig? Skolan, tänker nog de flesta. Ja, tyvärr är det ju där en jämförelse uppstår. För att det plötsligt finns ett rätt sätt att skapa, att lära sig, att tolka världen. Det är där någon får ett högre betyg i matematik och en annan får underkänt i musik. Som om musik bara är att kunna noter och att vara född med absolut gehör. Som om matematik bara är att lära sig en mall och följa den.

Jag önskar att vi kunde sluta värdera uttryck. Vi lär oss från barnsben att vi ska konkurrera, bli bäst, vinna priser, tjäna dyra pengar. Allt som oftast leder det till att vi tappar just det som är unikt hos oss själva. Vi gör något som någon annan redan har gjort. Kopierar. Litar inte på att det går att skapa något bra på egen hand. Vi lär oss att titta på de som har kommit längre, lära av dem, bli bättre. Bättre på vad? Tekniken kanske, ja. Men hur du använder tekniken, utvecklar den, ger den känslor och din fingerfärdighet - DET är det unika och kreativa. Kopior finns det gott om i varenda affär. Om vi alla istället skulle försöka skapa det som är unikt för just mitt liv, mitt inre, mina förmågor och det mina ögon lägger märke till… hur skulle världen se ut då?

Kreativitet är en problemlösningsförmåga

Varför  begränsar vi kreativiteten till att handla om hantverk, konst, skapande? Är det inte så att vi  i varje dag använder kreativiteten? För att lösa problem, räkna ut ett mattetal, laga en maträtt, organisera en bokhylla. För att tänka ut bästa semesterrutten, för att lösa en konflikt, för att följa våra drömmar eller undvika något jobbigt? Vi skapar oss själva och våra liv i varje dag.

Kreativitet för mig är friheten att kunna göra just det. Att välja vem jag vill vara och hur jag vill uttrycka den jag är. Och blir det inte farligt då, om vi börjar värdera oss själva utifrån hur bra vi är på att vara kreativa? Istället för att se att vi är det varje dag, helt utifrån oss själva. Även om du aldrig har skrivit en dikt, lärt dig sticka eller målat en tavla så är du kreativ varje dag i ditt liv. Det är kreativiteten som driver oss framåt, som strävar efter utveckling.

Ditt liv är ditt. Du är du. Ditt uttryck är ditt. Därför kan det inte bli fel. För att du, vad du än tror om dig själv, inte är fel. Det som kommer ut är det som ska komma ut. Så fort du sätter penseln mot pappret blir det vad det ska bli. Det blir alltid rätt.

Det blir kanske inte vad du hade föreställt dig. Det blir kanske inte som de där bilderna du har sett på nätet eller som den där konstnärens verk som du beundrar så. Men det kanske inte är meningen att det är så det ska bli? Hur kreativt är det egentligen att följa någon annans beskrivning eller härma någons konst? Det kanske ska bli något helt unikt som bara du kan skapa. Något som berättar något för dig om vem du är. Något som berör någon och löser upp känslor eller löser ett problem för någon annan, helt utan att det var det som var din intention. När du skapar från en plats inom dig som handlar om dig, och skalar bort det som kommer utifrån och handlar om andra och omvärlden, så blir det rätt. Då blir det ditt unika uttryck som möter någon annans unika intryck.

Den här filosofin grundar sig på tron att allt har en mening. Att varje "misstag" lär oss något, att varje "fel" kan skapa nya rätt. Vi låter det undermedvetna ha en större påverkan än det medvetna. Det handlar också om en tilltro till att du kan bli och vara den du vill vara, och om att omfamna sin mänsklighet - det som gör dig till du.

I kreativiteten kan du lära känna dig själv och ditt unika uttryck. Därmed behöver du inte oroa dig för att göra fel, för att du inte ska vara lika bra som någon annan eller för att inte lyckas. Tänk om det alltid blir rätt? Tänk om du lär dig något om dig själv i varje kreativ process, oavsett om det blir som du har tänkt dig eller inte? Tänk om det blir bättre än du tänkt dig?

✶

5 tips för att hitta ditt unika uttryck och utveckla det

1. Värdera inte. Tolka utifrån dig själv. Fråga dig: om du hade skapat den tavlan, vad hade den berättat om dig? Om du hade sytt den klänningen, vad hade du gjort annorlunda för att den skulle passa dig? Vad är det du gillar och vad säger det om dig?

2. Jämför inte med någon annan än dig själv. Ingen annan kan vara du. Hur har du utvecklats? Vad tyckte du om i tonåren och hur återspeglas det i vad du skapar idag? Hur har du tagit dig till den punkt i ditt skapande där du är nu?

3. Skapa och lek i alla möjliga former och tekniker. Lär dig något nytt! Fundera på om det går att använda tekniken eller materialet på ett annat sätt än "det rätta sättet".

4. Släpp tanken. Måla utan att tänka, skriv utan att stoppa pennan i några minuter, strunta i instruktioner och hitta på nya metoder att skapa. Tänk inte på resultatet. Bara sätt igång och gör något som just du vill göra. Testa!

5. Var du. Skala bort andras åsikter och allt du lärt dig om rätt och fel, och försök hitta det som är viktigt för dig att uttrycka. Hämta inspiration, men leta efter din ingång i det du vill skapa.

52 listor för självkännedom av Moorea Seal

52 listor för att lära känna sig själv och utvecklas?! När jag såg att några av mina favoritbloggare skrev om boken "52 lists project" väcktes min nyfikenhet. Sedan den landade i mina händer har det knappt gått att slita sig ifrån den.

Jag har varit en listnörd så länge jag kan minnas. Jag har listat allt och lite till. Mest har jag skrivit listor om mig själv, för att försöka förstå vem den där filuren på insidan av huden egentligen är. När jag var barn köpte jag Mina vänner-böcker och fyllde i dem om mig själv. För att se hur jag förändrades genom månaderna och åren. Självkännedom har alltid varit ett stort intresse, introvert som jag är. I otaliga timmar har jag frågat mig:

Vem är jag och vad är det att vara människa?

För många säkert en jobbig fråga. För mig den roligaste och mest fantastiska fråga jag vet. 

Moorea Seal gör i denna bok det som jag ibland ser som mitt livsuppdrag. Med listor om allt från drömresor till mina inre kvalitéer hjälper hon mig att fånga upp mina livsvärden. Hon hjälper mig att se vad som är viktigt i mitt liv. Dessutom ger hon mig verktyg att lista ner det utifrån olika teman som verkligen bär mening. Här får jag varje dag landa en stund med mig själv, i en rubrik för veckan som finns där i mina tankar under dagarna. Jag återkommer ibland också till tidigare listor när något viktigt dyker upp eller för att ett ämne känns extra aktuellt.

Många gånger sitter jag bara och betraktar de ljuva naturbilderna medan jag reflekterar över veckans rubrik. Bilderna är så enastående att jag kan tappa rum och tid fullkomligt. För någon som värderar estetik så högt som jag gör är detta som att få kliva in i de allra vackraste delarna av världen. Inspirerande och lugnande på samma gång. Återkommande i boken dyker det upp söta illustrationer och årstidsfotografier som ger mig ny lust att upptäcka världen omkring mig.

Jag får även en viktig uppmaning om att försöka ta ner de där drömmarna till nuet. Låta dem få en annan form och ändå behålla sin innebörd. Vad kan jag göra för att ge mig själv det jag mår bra av just idag? Hur får jag in det i mina rutiner och formar ett liv baserat på det som just jag vill och önskar? Vad vill jag resa bort till? Kanske finns det i en annan form där jag redan är.

Att lära känna mig själv är och kommer alltid att vara mitt livs mening. Att få komma mig själv närmare, och därmed också andra. Att förstå vad just jag behöver för att må bra och för att jag ska kunna leva ett liv baserat på det. Det är självkännedom för mig. Den här boken ligger så nära min strategi för hur jag tar mig an mina personliga mål. Det är som att jag har hittat en själsfrände där ute i världen. Någon som i listformat hjälper mig att komma närmare mig själv.

Jag kan verkligen rekommendera denna bok om du också är en person som vill djupdyka i självkännedom och tycker om att reflektera över livets olika sidor. Om du dessutom är en listnörd som jag så kommer du att älska den minst lika mycket som jag gör. Nästa år vill jag ta mig an "52 lists for Hapiness" som är en annan variant också skriven och illustrerad av Moorea Seal.

Sorgen i att vara lycklig

Under min förundran och glädje finns också sorgen i att vara lycklig. Den kommer över mig när jag minst anar det - när jag mår som allra bäst. I sällskap av goda vänner, på yogamattan eller när jag pluggar matematik. Jag trodde inte att jag en dag skulle må så här bra, att jag skulle kunna känna lust och kärlek igen. Idag gör jag det.

Jag sitter vid datorn och uppdaterar minnet på hur jag räknar ut area och omkrets för olika objekt. Jag löser tal efter tal och förstår hur det hänger ihop. Jag genomsyras av en varm glädje. Tårarna väller fram samtidigt som det skär i bröstkorgen. Jag förstår först inte vad som händer. Hur kan jag vara så ledsen när jag är så glad? Glädjen och sorgen går hand i hand nu.

Jag minns den lilla jag som lärde sig räkna och läsa först, som älskade bokstäver och siffror. Som ville lära sig mer och mer hela tiden, törstade efter att förstå hur allt hängde ihop. Jag minns alla extrauppgifter under lågstadiet. Jag minns glädjen i att räkna och läsa och lösa problem. Jag minns stoltheten. Jag var någon när jag kunde prestera ord och uträkningar. När jag fick glänsa.

"Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte" skrek jag och lämnade klassrummet i panik.

Och sen, när det togs ifrån mig. Smärtan kom ifatt mig och tog över min kropp. Jag hamnade efter.

"Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte" skrek jag och lämnade klassrummet i panik. Jag grät och tyckte att jag var helt värdelös. I den känslan började jag överge mig själv. Jag slutade tro på att jag hade ett värde. Jag gjorde de mest ambitiösa skolarbetena och försökte bli bäst igen. Vara någon. Jag kunde inte. Prestationsångesten urartade. Ingenting jag gjorde dög för mig. Lusten och nyfikenheten drunknade istället i alla andras känslor och önskningar - och ett allvar som blev synonymt med mitt jag.

Nu, så många år senare, känner jag lusten väckas till liv. Som en fågel i bröstkorgen som märker att det är vår igen. Det där frusna allvaret spricker ut i tårar av vårsolen. Jag minns och sörjer för alla de år då också jag förnekade mig det jag behövde och önskade mig. Jag översköljs av lycka, kärlek, tacksamhet - och sorg.

När jag ligger på yogamattan sörjer jag de dagar då min kropp bröts ner. När vänner väljer mig som lyssnande öra sörjer jag för alla gånger jag inte kunde vara där. När jag sitter hemma i soffan och klappar på Asla sörjer jag alla dagar då kärleken hade villkor. När jag skrattar med vänner utan att syna mina sömmar sörjer jag alla dagar då jag i min ensamhet längtat efter det. När jag säger nej och uttrycker mina behov sörjer jag för alla dagar jag inte vågade säga något alls. När jag får vara med sörjer jag för alla gånger jag stod utanför och såg på.

Sorgen i att vara lycklig handlar om vilken relation jag har med mig själv idag. Idag värderar jag mig själv som människa - inte utifrån vad jag gör. Jag låter mig få vara med och vara mänsklig. Ingen kan älska mig så mycket som jag kan och den självkärleken är också grunden som skapar sorgen. Jag förväntar mig det bästa för mig själv nu. Det gjorde jag inte förut och det är så jävla sorgligt. Därför är sorgen i att vara lycklig det finaste jag har nu. Den är beviset på att jag är igenom. Den är tacksamheten till mig själv för att jag äntligen får vara lycklig.

✶

Minns du något tillfälle då du känt sorg i lyckan?

Utmattning - 10 tips för ett nytt sätt att leva

Jag drabbades av kronisk utmattning som en följd av långvarig psykosocial stress. Jag var sjukskriven i över tio år, och under den tiden hittade jag ett nytt sätt att leva. Ett hållbart sätt, som jag behöver aktualisera om och om igen. Strategier för självomsorg som gör det möjligt för mig att fungera väl och leva ett meningsfullt liv trots att jag troligtvis aldrig blir helt återställd. Jag hoppas att detta kan vara värdefulla tips för dig som hamnat i utmattning, och för dig som vill förebygga risken för det.

1. ACCEPTERA ATT DU ÄR SJUK

Acceptans är kanske det allra svåraste med att vara kroniskt sjuk. Det är svårt att acceptera att jag inte orkar som andra, att jag inte kan göra som jag vill och det jag mår bra av. Med lite ork är det lätt att fastna i passivitet och offermentalitet. Det är så vi alla fungerar när vi mår dåligt. MEN när du fortsätter vara trött dag efter dag så hjälper det inte längre att tycka synd om sig själv.

Det är inte lätt att acceptera. Ändå är det mitt allra viktigaste råd till dig som är utmattad. Acceptera att du är sjuk. Ta det beslutet varje morgon, säg "jag är sjuk idag också". Acceptera det precis som det faktum att du inte blev så lång som du hade önskat eller att du inte har perfekt syn. Så länge du inte accepterar det kommer din kropp att leva i stress över det. Och hur lätt det än är att falla in att tycka synd om sig eller fortsätta springa på så skadar det dig så mycket mer i längden. Du kan lära dig att leva med det utan att det begränsar din livsglädje.

2. DET VIKTIGASTE FÖRST

Som frisk kan du ofta göra det roligaste först, eller det mest akuta. När du är sjuk behöver du hitta en annan prioriteringsordning. Nummer ett är att äta bra. Nummer två är att sova så mycket du behöver. Ibland är det tolv timmar per natt, eller en halvtimme efter lunch eller 10 minuter på eftermiddagen.

3. LÄR KÄNNA DIN KROPP

En nyckel för mig var att förstå hur min kropp fungerade. Vad den behöver, hur den reagerar på vad. Vilka muskler sitter ihop med vilka? Hur belastar jag kroppen med olika rörelser? Det finns sjukgymnaster som är utbildade i basal kroppskännedom som kan hjälpa dig att hitta en ingång. Det finns även övningar i kroppsskanning (t ex i mindfulness/meditationsappar) som kan vara till hjälp. Varje morgon känner jag in hur kroppen har det idag, för att bedöma vad som är rimligt för dagens aktiviteter.

4. ÅTERHÄMTNING MED UTMATTNING

Hitta sätt att vila. Se till att det är ditt sätt. Inspireras av andra, be om råd men hitta ditt sätt. I början blev jag mer stressad av att inte göra något, så jag vilade i rörelse. Jag löste korsord, gick långsamma korta promenader, diskade med mjuka rörelser, började odla fröer. Med tiden är mitt bästa sätt att vila att meditera eller bara lägga mig ner raklång på golvet en stund. Pausa. Djupandas. Och fortfarande är det vilsamt för mig att påta med växter och ta långsamma promenader.

5. TÖM HUVUDET

En av de viktigaste sakerna jag gör regelbundet är att skriva eller rita ur mig saker som rör sig i huvudet. Sådant jag ska komma ihåg att göra, tider jag ska passa... Också oro, känslor, frustration, sorg. Annars blir jag så trött av att hålla reda på det. Jag har också lättare att se saker utanför mitt huvud, eftersom den typen av koncentration som krävs för att föreställa sig saker, är skadad av utmattningen.

6. UTTRYCK DINA KÄNSLOR

Uttryck känslor regelbundet. Om du är besviken för att du inte orkar med eller frustrerad och ledsen för att du tappar ord, skäms för att du glömt bort något - säg det. Precis som med tankarna behöver också känslor ut. Fråga någon närstående/vän eller någon annan person i din närhet om du ibland får ringa och klaga av dig, att det skulle hjälpa dig. Inled ett telefonsamtal eller meddelande med "får jag bara klaga lite så jag får ur mig det". Sen kan det vara bra att balansera upp med att berätta om framsteg och bra dagar också. Om det är något jag har lärt mig så är det att återhållna känslor kan skapa både värk och utmattning i kroppen.

7. SLÄPP ALL PRESTATION

Försök att "bara vara". Människor som har varit starka för länge, presterat för hårt, blir ofta utmattade. Tålamod och medkänsla är min medicin. Om du återhämtar dig från utmattning så tar det ändå tid. Låt det ta tid. Ha inte bråttom "tillbaka". Lär känna din kropp i sitt nya tillstånd. Testa hur den mår av olika tempon, också det allra långsammaste. Kanske är det viktigaste i livet inte att tjäna pengar igen, kunna "göra nytta" eller vara stark. Kanske är det att kunna vara med sig själv. Hur mycket jag än längtar efter att springa så är mitt mål inte längre att springa en mil utan att kunna springa en liten bit då och då för att få den där känslan jag gillar av att vara stark och fri. Det betyder inte att jag inte kan springa en mil, men utan att vara här och nu med min kropp så kan jag ingenting.

8. SKAPA NYA HÅLLBARA RUTINER

För mig har rutiner varit A och O. Att hitta en balans i dagarna är det allra bästa. Om dagarna ser ungefär likadana ut finner kroppen en vila i det och det går att långsamt utöka aktiviteten och justera tiden. Det är så klart lättare sagt än gjort. Om jag träffar en vän en dag så är jag genast tröttare nästa dag, vilket gör att jag inte orkar följa samma rutiner som dagen innan. Det betyder ju inte att jag inte ska träffa min vän. Det finns ändå en hel del visdom i att försöka ha jämnt program över dagarna, om det så är att äta frukost och lunch samma tid varje dag.

9. SKAPA DIN MENING

Jag ser det som att vi kan skapa vår egen mening med livet. Värna din tid och fokusera på det som ger dig mening och lust. Jag hittar mest mening i att vara närvarande här och nu. Se det som redan är. I detaljerna, i människor omkring mig, i möjligheterna jag har.
Vad ger dig mening? Vad vill du uppnå med mitt liv? Hur är det möjligt att ta realistiska steg dit utifrån det läge du är i just nu?

10. BERÄTTA FÖR DIN OMGIVNING

När du själv har kommit fram till mer kring vad du behöver är det bra att involvera sin omgivning. Berätta vad du behöver, vad som har hänt dig, hur det är annorlunda nu. Gör gärna det regelbundet, för det kommer antagligen att förändras mycket med tiden och ju mer du lär känna din kropp i sitt nya tillstånd. Var tydlig och konkret, och säg också vilken "hjälp" du vill vara utan.

*

Var hittar du din återhämtning? Vilka är dina erfarenheter av utmattning?

Kära dagbok, ingen annan kan vara jag.

Kära dagbok, jag försöker att låta livet få ta mig med dit det vill just nu. Släppa taget om vad jag hade tänkt mig och vad jag önskar och istället omfamna det som redan är, och det som bara blir. 

Ibland tror jag att jag måste vara så stor och stark, klara av saker, prestera, hjälpa andra, vara bättre. Jag kan fastna i jämförelser med andra, tycka att jag inte gör något viktigt av min tid, bli stressad över att veta att tiden går. Jag försöker komma ut till träden då, känna vinden i håret och marken under fötterna. Det är då Moder Jord kan påminna mig om sitt varande. Sitt anspråkslösa naturliga varande.

Jag minns förra våren och hur jag la mig ner bland vitsipporna. Jag minns att jag kände att jag inte behövde några rötter, för att jag insåg att jag kan slå rot precis här och nu. Jag minns att jag tvivlade på om jag någonsin skulle kunna bli älskad precis så som jag är, och sedan dess har jag inte tvivlat. Jag kunde älska mig själv i naturens famn.

Jag försöker påminna mig om att jag är helt unik och vacker på mitt alldeles speciella sätt. Ingen annan kan ge av mina blickar, uttrycka sig på mitt sätt och se på världen från mitt perspektiv med alla mina erfarenheter. Jag är bäst på att vara jag. 

Det är orättvist av mig att jämföra mig med andra. Jag kan ju bara vara jag, och olika versioner av den som är jag. Att jämföra mig med den jag har varit är den enda jämförelsen som speglar något av värde. För jag minns vem jag var, när jag höll fast i deras lögner om vem jag var. Jag var något helt annat än den vildblomma som föddes förra våren. Jag bestämde mig för att utvecklas till något sant och ärligt. Och jag kommer att vecklas ut och växa vidare härifrån. Jag är stolt över att jag tog mig hit, genom allt det som gjorde så ont. Jag behöver inte kämpa mer.

Det är helt okej att bara vara nu. Jag vill vakna varje dag och vara stolt över det uttryck som är mitt. Jag vill använda det, för det är min superkraft. Ingen annan kan vara jag.