Jag är hemma i friheten, i varma sommardagar. I bröstkorgen finns en överväldigande längtan som växt under månaden på sjukhuset. En sorg breder ut sig bredvid den vördnad jag känner inför sommarnaturen.
En sliten kropp och hjärna som inte riktigt orkar vara här, inte riktigt kan ta in allt det vackra. Men jag försöker, och genom att spara det i foton finns det kvar till sen. Sen, när jag kanske kan vara här igen. När stressen i kroppen lagt sig.
Jag plockar blåbär och ler åt mina lila fingertoppar. Låter var tionde bär smaka friskt i munnen. Tar med mig min finaste kopp till skogsdungen och dukar upp morgonkaffe på bänken. Dricker det långsamt medan jag gör min dagsplanering. Det ilar i bröstkorgen över min önskan att hinna med sommaren innan den slinker mig ur händerna. Jag försöker påminna mig om att det kommer fler somrar, men det gör ont ändå.
Sommarlyckan tar form när jag ringer en vän och vi bestämmer oss för att fånga sommarkvällen sådär som vi gjort tidigare år. På vår plats. Vi går i den grönskande tunneln med växtlighet ovanför huvudet och runt oss. Jag badar i solnedgången och låter vattnet få svalka ner kroppen som härjas av stressfeber. Här finns läkningen. Mellan porlande skratt och förundran över ljuset flyger tiden så som den ska och när vi åker hem igen omfamnas vi av sommarnatten.
Nästa dag finns det tid för glass och välbekant umgänge, ett svalkande bad och favoritmat. Jag hälsar på hos kattvakten och klappar på Asla tills hjärtat brister. Jag saknar henne på sätt som ord inte kan säga, och när tiden är mogen ska vi leva sida vid sida igen. Så som det är menat. De lätta andetagen finns där också, när jag kan vila i någon annans blick för en stund.
Efter min första dos vaccin tar vi vara på sommarkvällen, min vän och jag. Hon som är min initiativkraft och lekande glädje. Vi åker mot vattnet i solnedgången, försäkrar oss om att vi åker till en plats där solnedgången kan komma till sin rätt. Badkläderna på under lätta sommartyger.
Det är vackrare än jag minns det. Förundrad låter jag kameran spara ögonblicken. I lek och livsglädje rör sig min vän i sin naturkraft i motljuset och vi skrattar av kärlek till varandra och jorden. Hon är en gudinna i solnedgången. Hon är. Friheten andas i våra lungor och sinnesron grundar mig här och nu.
De senaste dagarna har gett mig frihet och kraft att se vad som väntar, bortom sjukdomens grepp. Jag njuter av att fotografera, ta hand om mina växter, plocka bär och dricka iskaffe i balkongens sommarvärme. Tacksamheten över mina nära relationer får hjärtat att svälla. Jag har allt jag behöver precis här. Det kommer att bli bra.
