2025: att vara i det som är

Året 2025 går mot sitt slut. Mitt ledord för året var “förankra”. Delvis inspirerat av ACT-övningen “Kasta ankar” som ett sätt att komma i kontakt med närvaron här och nu. Delvis utifrån en känsla av att året skulle innebära en hel del utmanande processer och behövde en motvikt. Jag anade rätt, och mina ankare har gjort det möjligt för mig att återgå till en position i mig där jag kan vara stormens öga.

Förankrad i det som är viktigt

De mål jag satte för året har utgjort en stabil grund. Reflektion, meditation, ordning, prioriteringar, mod i det sårbara och gemensamma nämnare har varit hjälpsamma ankare. Ibland hade jag kanske behövt mer av det än jag kunde få till. Som att reflektera mer, framför allt i dagboksform, och hållit undan oredan i mitt hem mer strukturerat. Det har dock också funnits ett starkt behov av att bara låta saker få vara som de är, leva ut sig självt och inte vara allt för fast i ramar. Jag har insett mer om betydelsen av flexibilitet inom hållande struktur. Därför har jag prioriterat promenader i naturens famn, meditation och sociala relationer.

Min energi har varit en bristvara året igenom av flera skäl. När jag ser tillbaka på vad jag ändå har klarat av är jag tacksam för hur väl jag har kunnat lyssna in mig själv och prioriterat det viktigaste först. Som en följd av behovet av att bara uppleva och värna energin har jag också tappat sociala medier en del. Det har funnits ett skav mellan mig och det världsläge/samhällsklimat som jag upplever distanserat och mörkt på många sätt. Att skala av det som inte stärker mig har blivit naturligt. Å andra sidan har det blivit som ett isolerande skydd där det jag vill skapa för världen inte nått ut som jag vill. Så som det kan vara i perioder när man behöver ankra i det mindre sammanhanget, här och nu.

Relationer: att ta emot och ta farväl

Under året har jag upplevt många värdefulla stunder med vänner. Jag har verkligen försökt få till mer social samvaro och trotsat min introverta natur. Mitt umgänge är ganska utspritt över landet vilket har inneburit en hel del resor till andra städer. Jag har varit på mysigt 1-årskalas och loppisrunda i Skövde, på genrep för Melodifestivalen i Västerås, besökt en väns drömhus i Sala och träffat en annan vän i Uppsala för att senare se henne prästvigas i Strängnäs domkyrka med rörda tårar. Jag har haft flera värdefulla fikastunder i Gamla stan efter kursdagar. I mars träffade jag en ny vän för första gången som kom mig allt närmare under året. Det blev flera besök hos varandra och nära inprat och telefonsamtal däremellan. I slutet av september besökte jag en efterlängtad vän med kallbad och vandring i Varberg. Med livets timing öppnades också dörren till en annan vän som nyss flyttat till samma plats.

Hemmavid har telefonsamtalen och de små stunderna av samvaro med den närmsta burit mig igenom inre processer. Skrattet och allvaret har funnits sida vid sida. Min bästa loppisvän och jag har både stått på loppis och besökt Sörmlands längsta loppis i maj. I juli kom en av de viktiga som jag har känt längst av mina vänner på besök med sin kärlek. I september hittade jag tillbaka till fotografen i mig och den bubblande glädje samskapande ger med en ny magisk vän som stannade kvar. I slutet av året lärde jag också känna hennes syster närmare och ser fram emot att se mer av hennes ljus. Året igenom har skrivvännen och jag vänt och vridit på skrivandets utmaningar och glädjeämnen. Det är också hos henne jag finner min famn och ryggrad när det stormar som mest. Tänk att jag får ha er i mitt liv! Tack <3

Jag tog farväl av mitt livs viktigaste relation när Asla somnade in den 25 mars. Tårarna väller upp när jag skriver det. Saknaden är fortsatt stor och står i proportion till den kärlek vi delade. Jag är djupt tacksam för alla människor som fanns runt mig dagarna runt vårt farväl, som lät mig finnas som jag var i sorgen. Jag har inte tidigare upplevt en så ren och naturlig sorg efter någons bortgång. Det var nyttigt att få träna på att ta emot och ta hjälp även om det ofta är svårt för mig. Jag har fortsatt träna på det.

Personligt: att tillåta det som är att finnas

De inre processerna i år har naturligtvis varit omvälvande på många sätt. Att utbilda sig till och bli till som terapeut är på många sätt att vända ut och in, och upp och ner, på varje föreställning om sig själv, andra och livet självt. I alla fall har det varit så för mig. Eftersom jag personligen, och även i linje med ACT, vill vara människa i första rummet även som terapeut vill jag också praktisera ACT på mig själv genom livets ögonblick. Vad har det då inneburit för mig i år?

Jag har utan att riktigt förstå hur det har gått till upptäckt min stora tillgång till acceptans. Flera gånger har jag förvånat mig själv i situationer som tidigare skulle ha fått mig ur balans med att ganska snabbt hitta villigheten att vara med det svåra utan att kämpa emot. Det knasigaste var nog när jag raderade 600 mejl av misstag och en minut senare bara “jaha ja, ja det är väl okej” och sen var det bara okej.

Jag har också kunnat acceptera mina begränsningar mer och mer. I slutet av våren föll flera pusselbitar på plats som jag bara skymtat tidigare. Det förklarar varför det ofta är så svårt för mig med social samvaro och att jag lätt blir överväldigad av intryck. Med det har jag kunnat skala av en del krav jag tidigare har haft på mig själv. Det har gjort det lättare att skapa marginaler i dagsscheman och avgränsa sådant som skulle ha blivit för stort. Jag har kommunicerat mina behov i det även när det har inneburit konflikter eller upprörda känslor hos andra. Jag är mer okej med att inte vara omtyckt och att låta andra få ha sina reaktioner utan att det behöver handla om mig. Acceptansen inför mig själv som människa inrymmer mer nu. Jag har tillåtit mig att ta plats i olika sammanhang där det är viktigt. Jag omfamnar mitt engagemang mer och riktar den kraften där jag också kan få tillbaka den.

Flera gånger under året har jag medvetet mött skuggor från mitt förflutna. Livet har visat mig till barndomens platser och människor som berättat om viktiga delar av mitt förflutna. Med det har jag blivit smärtsamt påmind om mina tidiga livsmönster och synat dem noga. En ny ilska, som en helig vrede, har väckts upp i omsorgen om den värnlösa människa jag en gång var. Hon som var värd så mycket mer och som jag vill ge allt nu. I egenterapin (som jag gör i utbildningen) har jag övat på att hitta min busiga och lekfulla sida för att återta leken och glädjen som blev kantstött tidigt. Jag har också släppt taget om relationer och beteenden som levt kvar i mina skuggor, för att skapa frihet i något nytt. Andra skuggor försöker jag lära mig att leva med så länge de håller sig kvar.

Arbete: att bli sedd och hitta balans

Med start av den andra terminen av utbildningen insåg jag att jag behövde jobba något mer än halvtid och under våren var jag mer flexibel i mina arbetstider. Att pressa in möten i redan fullspäckade arbetsdagar och sedan ha studiedagar i ett helt annat tempo innebar för stora svängningar i min energi. Under våren hittade jag en mer behaglig balans.

I mars vände också min arbetssituation till något tryggare i och med att jag fick en ny chef. Hon har varit ett ovärderligt stöd i att möta mig i de anpassningar jag behöver för att utföra mitt jobb som mitt bästa jag. Jag har känt mig sedd på nya sätt i mina styrkor och ansträngningar, liksom i mina utmaningar och hur jag tacklar dem.

Med en ny socialtjänstlag och nya arbetssätt enligt metoden Signs of Safety har jag fått utveckla mitt brukar- och barnperspektiv. Sommarens heltid i beredskapsschemat var ett överväldigande maratonlopp som riskerade att utmatta mig, men där jag höll mig noga till att sätta hälsan först. När jag landade i stugan på semestern var det som att all stress rann av mig. Jag behövde naturens stillhet.

Hösten rivstartade med nytt team, ny teamledare, nytt arbetssätt och fler beredskapsdagar. Det tog tid innan jag förstod varför det var så svårt att få ihop arbetet på min arbetstid och när jag såg att jag var i beredskap nästan alla arbetsdagar fick jag tänka om och kommunicera mina behov utifrån det. Jag ledde också i år den årliga egengranskningen. Som jag så fint fick speglat var det min förmåga att “vara flexibel i en hållande föränderlig struktur” som gjorde att hösten fungerade trots allt. Medarbetarsamtalet i slutet av året berörde mig på djupet. Att få bli sedd för det engagemang jag har och värderad för den jag vill vara som socialsekreterare - det finns nog inget som överträffar det för mig. Mitt arbete handlar inte om prestation och jag är så tacksam att min omsorg får nå människor.

Utöver mitt vanliga arbete har jag också gjort ett fotoprojekt med fina Kajsa under hösten. En septemberdag fotograferade vi portätt med yogapositioner på ett berg. Efter många timmars bildbehandling kvällar och helger levererade jag det sista av 40 foton som blev en inspirerande yinyogakortlek. Jag påminner mig om att när jag får samskapa i rätt energi med rätt människor, och låta det ta den tid som behövs med marginaler som möjliggör närvaro, blir det både roligt och meningsfullt.

Utbildning: att inte kunna och fortsätta ändå

Jag minns hur jag i början av året kände mig så självsäker i att äntligen få ta mig an arbetet med klienter i terapi. Det får mig att le ömt och skratta lite åt den något naiva och ändå viktiga inställningen jag hade då. Den behövdes för att ta mig förbi de stormar av självtvivel och den yrsel som skulle komma. Jag vet nu att jag har en god grund att stå på. Jag har medkänslan, engagemanget, nyfikenheten med mig. Det jag inte hade lika självklart var grunden i ACT-teorin, metoderna och förhållningssätten som följer av det. Såklart!

I slutet av termin två såg jag smärtsamt tydligt vad jag inte kunde, vad jag inte förstod. Det var som att se en skattkista med kompetenser utan att ha hittat nyckeln. Det var först i slutet av sommaren, när ny kunskap hade fått processas som jag såg mig själv förhålla mig på nya sätt som grundade sig mer i ACT. Jag tog mig an nya klienter och övade mer och mer. Vågade testa nytt, vågade släppa mina gamla sätt och lita på min nya kunskap och intutition.

Under våren frågade min kursare som också är uttryckande konstterapeut om jag ville göra en workshop med henne där vi kombinerade ACT med uttryckande konst. Det kändes så spännande och med förberedelser såväl innan, under och efter sommaren gick vi igenom en process tillsammans som var så vacker. I mitten av oktober höll vi en tvådagars-workshop med sex deltagare där sårbarhet omfamnades i gemenskap, värme och meningsfullhet.

I höstens terminstart var jag eld och lågor. Jag beskrev det som att jag hade hittat mitt inre “ACT-väsen” som allt mer instinktivt visste hur den skulle svara an i sessionerna. Jag kunde också förhålla mig till mina egna tankar, känslor och mina självberättelser på nya sätt. Jag som alltid haft ett behov av att sätta ord på processer och skapa berättelser runt det som ramar in upplevelser kände allt mer att jag mest bara ville uppleva det inom mig. Många gånger har orden varit överflödiga. De har stört processen. Närvaron, upplevelsen här och nu och att bara tillåta det att få finnas och leva har varit viktigare.

Nu i slutet av året har kunskapen mognat en nivå till. Hur märker jag det? Jo, den där smärtsamma medvetenheten om vad jag ännu inte kan är påtaglig igen. Så nu får jag ta mig an en rond till av det där självtvivlet och omfamna osäkerheten. Med vänliga hälsningar den helt vanliga människan som vill vara en trygg, modig och medkännande terapeut. To be continued…

Skrivandet: att lita på mitt eget uttryck

Det har funnits en stark längtan efter berättandet genom året. I januaris första dagar fanns det ingen hejd på inspirationen. Sedan tog vardagen vid. Jag har försökt fångat mellanrummen och låtit orden flöda. Under stugsemestern fick jag hjälp av min skrivande vän att återta inspirationen. Jag såg fortsättningen så tydligt. Och så kom den intensiva hösten och tog över. Nu i julledigheten fick jag återigen hjälp av samma vän att hitta hem i mitt sätt att skriva. Jag har så länge försökt passa in i skrivlärans mallar och regler. Min intuitiva relation till orden går vilse i det. Det är ovärderligt att ha en vän som hjälper mig att se min egen väg. Berättelsen lever på ett annat sätt nu. Den är fri. Den kan finnas i all sin spretighet. För det är annat som binder det samman. Trådar som nu vävs in i något som tar mig framåt.

I backspegeln har 2025 varit ett år av vilt växande. Jag har utmanat mig både socialt och i lärandet som samtalsterapeut. Många gånger har jag kastats in i insikter som nästan fått mig att tappa balansen. Det förflutnas skuggor har hamnat i skarpa ljus. Mina egna föreställningar har slagits i spillror. Andras fördömanden och min egen sårbarhet har värkt fram en starkare inre kärna. Jag har kastat mig ut i osäkra situationer och stressiga tider. Hållandet har funnits i nära relationer, medveten närvaro och naturens famn. Det kom extra nära i sorgen efter Asla. Många gånger har jag längtat efter det kravlösa varandet utan att helt och fullt kunnat ge mig det. Rörelsen har varit min väg till stillhet. 2025 lärde mig att sorgen visar kärleken, att jag behöver gå vilse ibland för att hitta hem, att andras berättelser om mig inte behöver bli min sanning och att jag klarar svåra saker en stund i taget. Livet är nu. Jag kan inte vara någon annanstans. När jag är i det som är finns det inget att vara rädd för. I nuet är jag alltid trygg.

*

Vad lärde du dig 2025? Vad vill du ta med dig?