Jag är hemma. Utskriven. Jag lyssnar till sommarregnet i en tryckande värme. Efter fyrtiofyra dagar på sjukhus har kroppen återhämtat sig från det akuta läget. Det är inte hållbart än, men det håller. Det är långt ifrån över. Ändå firar jag delmålen. Det är viktigt, att lägga vikt vid framstegen.
På väg hem från sjukhuset köpte jag en bukett rosor. Som för att säga ”välkommen hem, bra kämpat”. Jag satt en lång stund på balkongen bland de törstiga växterna och drack kaffe i den fuktiga luften. Lagade kantarellpasta. Det man inte kan hämta i skogen får man köpa på torget. Det är sen gammalt.
Igår kväll vandrade jag hem efter ett kvällsdopp i ån när duggregnet föll ljummet över mig och den redan mörka sommarkvällen. Med tårade ögon kände jag hur friheten spred sig i bröstkorgen. All uppdämd längtan efter sommar, frisk luft, rörelse, att orka lite mer.
Tack till alla er som skickat foton och videoklipp från sommaren. Det finns så mycket kärlek i dem som jag hämtat kraft i dagligen. Vetskapen om att det kommer fler somrar. Och samtidigt en sorg över de förluster det inneburit. Alla känslor samtidigt, och det är okej.
Jag är djupt trött. Kroppen har slagits för sitt liv länge nu. Det har fått konsekvenser. Vissa är bestående, andra kan läka över tid. Jag är inte samma person som kommer ut på andra sidan denna sommar. Och tur är väl det, för det var också många saker i det jag gjorde då som gjorde mig sjuk.
Jag är skörare och starkare på samma gång. Som alltid syns det inte på mig i vilket skick jag är. Både för att jag är van sedan länge att leva med en onormal trötthet. För mig är det mitt normaltillstånd. Också för att jag själv ännu inte helt förstår att jag är så sjuk som jag är. Jag är en överlevare, på gott och ont. Jag vill som regel mer än jag orkar.
Det behövs ett skifte. Ett liv som baseras på vad jag orkar. De små stunderna, det lilla umgänget, de många pauserna. En jämn vardagsrytm, stabila rutiner och en självkärlek som läker kropp och själ. Jag behöver hjälp för att klara av det.
Ändå faller jag mellan stolarna. Det byråkratiska systemet ska fördela ansvaret och därför blir det ingens ansvar. Kommunikationen brister och den månadslånga kamp jag har utkämpat för att överbrygga vård efter utskrivning misslyckas. Jag får klara mig själv. Kanske i en månad, kanske mer. När det inte går. Jag kan bara försöka hålla mig över ytan nu. Hoppas att sjukdomen inte tar mig alltför många steg tillbaka. Jag gör mitt bästa för att inte gå vilse igen.
Jag håller mig i nuet. Håller händer med de som ser mig. Bokar in hållpunkter, bygger in mig i ramar. Tar ett andetag till. Mer kan jag inte göra nu. Jag är hemma. Jag är fri. Jag håller mig i det. Tack för att ni hjälper mig med det ❤︎
Med solvärme i blick,
Wilda
