Det är ditt unika uttryck och därför är det alltid rätt

Det finns ingen som du. Ingen som har exakt din uppsättning av egenskaper, förmågor, livserfarenheter eller samma fingeravtryck som du. Det som är du är fullständigt unikt. Så hur ska du då kunna jämföra dig med någon annan? Hur skulle ditt unika uttryck kunna vara rätt eller fel? Det kan bara vara mer eller mindre du. Det lärde jag mig i en verksamhet som utgick från Expressive Arts (uttryckande konst) och det vill jag prata mer om med er idag.

Jag hör ibland att en ska hitta sitt varumärke i bloggbranschen och i skapandet, nischa sig, skapa sig ett signum i foton och text. Ja, det är så klart viktigt att utmärka sig. Men risken är att du går in i en roll och i det missar att du alltid är unik. Du behöver kanske bara förstärka ditt unikum. Plocka fram det, tro på det, lita på det. Inte vara beroende av andras gillande och andras bekräftelse. Förstärka den nisch du redan har: ditt unika uttryck. Det räcker med att du är du och ingen annan kan vara bäst på det.

Varje uttryck som jag skapar berättar något om mig

Varje blick utifrån säger något om den personen som ser på det. Vi upplever saker som fula, intressanta, enastående och hjärtskärande helt utifrån våra egna livserfarenheter. Om vi lyssnar på samma musikstycke, ser på samma tavla eller lyssnar på en föreläsning så kommer vi ändå att se på upplevelsen på helt olika sätt. Vi kommer minnas olika saker, tolka färg eller ord på helt olika sätt. Ett stycke kan få mig att minnas något med sorg och få dig att känna en meditativ stillhet. På samma sätt är det när vi skapar.

En värdering är minst lika individuell som någons uttryck. Andra människor kan utifrån det jag har skapat se delar av sig själva och sina liv. Jag kan aldrig bedöma eller tolka någon annans konst utifrån någon annan än mig själv. Det är jag som är verktyget. Både när jag tolkar och när jag skapar. Jag skapar ständigt mig själv och mitt liv i mötet med andra människor, mig själv och livet. Så också i konsten.

Därför är det fullkomligt irrelevant att jämföra sig med andra. Det är ditt unika uttryck som är det värdefulla. Det är hur du förfinar det, lär känna det, vågar utmana det och leka med det, som är den rättvisa jämförelsen.

Det finns inget rätt sätt. Det finns bara ditt sätt.

När barn lär sig nya saker, skapar något, ritar en helt obegriplig teckning, så applåderar vi och berömmer och är så stolta över att de har skapat något. När slutar skapandet i sig vara värdefullt? När får vi inte längre uttrycka oss utan att det ska värderas och tolkas, som om andra kunde förstå vad ditt unika uttryck säger om dig? Skolan, tänker nog de flesta. Ja, tyvärr är det ju där en jämförelse uppstår. För att det plötsligt finns ett rätt sätt att skapa, att lära sig, att tolka världen. Det är där någon får ett högre betyg i matematik och en annan får underkänt i musik. Som om musik bara är att kunna noter och att vara född med absolut gehör. Som om matematik bara är att lära sig en mall och följa den.

Jag önskar att vi kunde sluta värdera uttryck. Vi lär oss från barnsben att vi ska konkurrera, bli bäst, vinna priser, tjäna dyra pengar. Allt som oftast leder det till att vi tappar just det som är unikt hos oss själva. Vi gör något som någon annan redan har gjort. Kopierar. Litar inte på att det går att skapa något bra på egen hand. Vi lär oss att titta på de som har kommit längre, lära av dem, bli bättre. Bättre på vad? Tekniken kanske, ja. Men hur du använder tekniken, utvecklar den, ger den känslor och din fingerfärdighet - DET är det unika och kreativa. Kopior finns det gott om i varenda affär. Om vi alla istället skulle försöka skapa det som är unikt för just mitt liv, mitt inre, mina förmågor och det mina ögon lägger märke till… hur skulle världen se ut då?

Kreativitet är en problemlösningsförmåga

Varför  begränsar vi kreativiteten till att handla om hantverk, konst, skapande? Är det inte så att vi  i varje dag använder kreativiteten? För att lösa problem, räkna ut ett mattetal, laga en maträtt, organisera en bokhylla. För att tänka ut bästa semesterrutten, för att lösa en konflikt, för att följa våra drömmar eller undvika något jobbigt? Vi skapar oss själva och våra liv i varje dag.

Kreativitet för mig är friheten att kunna göra just det. Att välja vem jag vill vara och hur jag vill uttrycka den jag är. Och blir det inte farligt då, om vi börjar värdera oss själva utifrån hur bra vi är på att vara kreativa? Istället för att se att vi är det varje dag, helt utifrån oss själva. Även om du aldrig har skrivit en dikt, lärt dig sticka eller målat en tavla så är du kreativ varje dag i ditt liv. Det är kreativiteten som driver oss framåt, som strävar efter utveckling.

Ditt liv är ditt. Du är du. Ditt uttryck är ditt. Därför kan det inte bli fel. För att du, vad du än tror om dig själv, inte är fel. Det som kommer ut är det som ska komma ut. Så fort du sätter penseln mot pappret blir det vad det ska bli. Det blir alltid rätt.

Det blir kanske inte vad du hade föreställt dig. Det blir kanske inte som de där bilderna du har sett på nätet eller som den där konstnärens verk som du beundrar så. Men det kanske inte är meningen att det är så det ska bli? Hur kreativt är det egentligen att följa någon annans beskrivning eller härma någons konst? Det kanske ska bli något helt unikt som bara du kan skapa. Något som berättar något för dig om vem du är. Något som berör någon och löser upp känslor eller löser ett problem för någon annan, helt utan att det var det som var din intention. När du skapar från en plats inom dig som handlar om dig, och skalar bort det som kommer utifrån och handlar om andra och omvärlden, så blir det rätt. Då blir det ditt unika uttryck som möter någon annans unika intryck.

Den här filosofin grundar sig på tron att allt har en mening. Att varje "misstag" lär oss något, att varje "fel" kan skapa nya rätt. Vi låter det undermedvetna ha en större påverkan än det medvetna. Det handlar också om en tilltro till att du kan bli och vara den du vill vara, och om att omfamna sin mänsklighet - det som gör dig till du.

I kreativiteten kan du lära känna dig själv och ditt unika uttryck. Därmed behöver du inte oroa dig för att göra fel, för att du inte ska vara lika bra som någon annan eller för att inte lyckas. Tänk om det alltid blir rätt? Tänk om du lär dig något om dig själv i varje kreativ process, oavsett om det blir som du har tänkt dig eller inte? Tänk om det blir bättre än du tänkt dig?

✶

5 tips för att hitta ditt unika uttryck och utveckla det

1. Värdera inte. Tolka utifrån dig själv. Fråga dig: om du hade skapat den tavlan, vad hade den berättat om dig? Om du hade sytt den klänningen, vad hade du gjort annorlunda för att den skulle passa dig? Vad är det du gillar och vad säger det om dig?

2. Jämför inte med någon annan än dig själv. Ingen annan kan vara du. Hur har du utvecklats? Vad tyckte du om i tonåren och hur återspeglas det i vad du skapar idag? Hur har du tagit dig till den punkt i ditt skapande där du är nu?

3. Skapa och lek i alla möjliga former och tekniker. Lär dig något nytt! Fundera på om det går att använda tekniken eller materialet på ett annat sätt än "det rätta sättet".

4. Släpp tanken. Måla utan att tänka, skriv utan att stoppa pennan i några minuter, strunta i instruktioner och hitta på nya metoder att skapa. Tänk inte på resultatet. Bara sätt igång och gör något som just du vill göra. Testa!

5. Var du. Skala bort andras åsikter och allt du lärt dig om rätt och fel, och försök hitta det som är viktigt för dig att uttrycka. Hämta inspiration, men leta efter din ingång i det du vill skapa.

52 listor för självkännedom av Moorea Seal

52 listor för att lära känna sig själv och utvecklas?! När jag såg att några av mina favoritbloggare skrev om boken "52 lists project" väcktes min nyfikenhet. Sedan den landade i mina händer har det knappt gått att slita sig ifrån den.

Jag har varit en listnörd så länge jag kan minnas. Jag har listat allt och lite till. Mest har jag skrivit listor om mig själv, för att försöka förstå vem den där filuren på insidan av huden egentligen är. När jag var barn köpte jag Mina vänner-böcker och fyllde i dem om mig själv. För att se hur jag förändrades genom månaderna och åren. Självkännedom har alltid varit ett stort intresse, introvert som jag är. I otaliga timmar har jag frågat mig:

Vem är jag och vad är det att vara människa?

För många säkert en jobbig fråga. För mig den roligaste och mest fantastiska fråga jag vet. 

Moorea Seal gör i denna bok det som jag ibland ser som mitt livsuppdrag. Med listor om allt från drömresor till mina inre kvalitéer hjälper hon mig att fånga upp mina livsvärden. Hon hjälper mig att se vad som är viktigt i mitt liv. Dessutom ger hon mig verktyg att lista ner det utifrån olika teman som verkligen bär mening. Här får jag varje dag landa en stund med mig själv, i en rubrik för veckan som finns där i mina tankar under dagarna. Jag återkommer ibland också till tidigare listor när något viktigt dyker upp eller för att ett ämne känns extra aktuellt.

Många gånger sitter jag bara och betraktar de ljuva naturbilderna medan jag reflekterar över veckans rubrik. Bilderna är så enastående att jag kan tappa rum och tid fullkomligt. För någon som värderar estetik så högt som jag gör är detta som att få kliva in i de allra vackraste delarna av världen. Inspirerande och lugnande på samma gång. Återkommande i boken dyker det upp söta illustrationer och årstidsfotografier som ger mig ny lust att upptäcka världen omkring mig.

Jag får även en viktig uppmaning om att försöka ta ner de där drömmarna till nuet. Låta dem få en annan form och ändå behålla sin innebörd. Vad kan jag göra för att ge mig själv det jag mår bra av just idag? Hur får jag in det i mina rutiner och formar ett liv baserat på det som just jag vill och önskar? Vad vill jag resa bort till? Kanske finns det i en annan form där jag redan är.

Att lära känna mig själv är och kommer alltid att vara mitt livs mening. Att få komma mig själv närmare, och därmed också andra. Att förstå vad just jag behöver för att må bra och för att jag ska kunna leva ett liv baserat på det. Det är självkännedom för mig. Den här boken ligger så nära min strategi för hur jag tar mig an mina personliga mål. Det är som att jag har hittat en själsfrände där ute i världen. Någon som i listformat hjälper mig att komma närmare mig själv.

Jag kan verkligen rekommendera denna bok om du också är en person som vill djupdyka i självkännedom och tycker om att reflektera över livets olika sidor. Om du dessutom är en listnörd som jag så kommer du att älska den minst lika mycket som jag gör. Nästa år vill jag ta mig an "52 lists for Hapiness" som är en annan variant också skriven och illustrerad av Moorea Seal.

Sorgen i att vara lycklig

Under min förundran och glädje finns också sorgen i att vara lycklig. Den kommer över mig när jag minst anar det - när jag mår som allra bäst. I sällskap av goda vänner, på yogamattan eller när jag pluggar matematik. Jag trodde inte att jag en dag skulle må så här bra, att jag skulle kunna känna lust och kärlek igen. Idag gör jag det.

Jag sitter vid datorn och uppdaterar minnet på hur jag räknar ut area och omkrets för olika objekt. Jag löser tal efter tal och förstår hur det hänger ihop. Jag genomsyras av en varm glädje. Tårarna väller fram samtidigt som det skär i bröstkorgen. Jag förstår först inte vad som händer. Hur kan jag vara så ledsen när jag är så glad? Glädjen och sorgen går hand i hand nu.

Jag minns den lilla jag som lärde sig räkna och läsa först, som älskade bokstäver och siffror. Som ville lära sig mer och mer hela tiden, törstade efter att förstå hur allt hängde ihop. Jag minns alla extrauppgifter under lågstadiet. Jag minns glädjen i att räkna och läsa och lösa problem. Jag minns stoltheten. Jag var någon när jag kunde prestera ord och uträkningar. När jag fick glänsa.

"Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte" skrek jag och lämnade klassrummet i panik.

Och sen, när det togs ifrån mig. Smärtan kom ifatt mig och tog över min kropp. Jag hamnade efter.

"Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte" skrek jag och lämnade klassrummet i panik. Jag grät och tyckte att jag var helt värdelös. I den känslan började jag överge mig själv. Jag slutade tro på att jag hade ett värde. Jag gjorde de mest ambitiösa skolarbetena och försökte bli bäst igen. Vara någon. Jag kunde inte. Prestationsångesten urartade. Ingenting jag gjorde dög för mig. Lusten och nyfikenheten drunknade istället i alla andras känslor och önskningar - och ett allvar som blev synonymt med mitt jag.

Nu, så många år senare, känner jag lusten väckas till liv. Som en fågel i bröstkorgen som märker att det är vår igen. Det där frusna allvaret spricker ut i tårar av vårsolen. Jag minns och sörjer för alla de år då också jag förnekade mig det jag behövde och önskade mig. Jag översköljs av lycka, kärlek, tacksamhet - och sorg.

När jag ligger på yogamattan sörjer jag de dagar då min kropp bröts ner. När vänner väljer mig som lyssnande öra sörjer jag för alla gånger jag inte kunde vara där. När jag sitter hemma i soffan och klappar på Asla sörjer jag alla dagar då kärleken hade villkor. När jag skrattar med vänner utan att syna mina sömmar sörjer jag alla dagar då jag i min ensamhet längtat efter det. När jag säger nej och uttrycker mina behov sörjer jag för alla dagar jag inte vågade säga något alls. När jag får vara med sörjer jag för alla gånger jag stod utanför och såg på.

Sorgen i att vara lycklig handlar om vilken relation jag har med mig själv idag. Idag värderar jag mig själv som människa - inte utifrån vad jag gör. Jag låter mig få vara med och vara mänsklig. Ingen kan älska mig så mycket som jag kan och den självkärleken är också grunden som skapar sorgen. Jag förväntar mig det bästa för mig själv nu. Det gjorde jag inte förut och det är så jävla sorgligt. Därför är sorgen i att vara lycklig det finaste jag har nu. Den är beviset på att jag är igenom. Den är tacksamheten till mig själv för att jag äntligen får vara lycklig.

✶

Minns du något tillfälle då du känt sorg i lyckan?

Utmattning - 10 tips för ett nytt sätt att leva

Jag drabbades av kronisk utmattning som en följd av långvarig psykosocial stress. Jag var sjukskriven i över tio år, och under den tiden hittade jag ett nytt sätt att leva. Ett hållbart sätt, som jag behöver aktualisera om och om igen. Strategier för självomsorg som gör det möjligt för mig att fungera väl och leva ett meningsfullt liv trots att jag troligtvis aldrig blir helt återställd. Jag hoppas att detta kan vara värdefulla tips för dig som hamnat i utmattning, och för dig som vill förebygga risken för det.

1. ACCEPTERA ATT DU ÄR SJUK

Acceptans är kanske det allra svåraste med att vara kroniskt sjuk. Det är svårt att acceptera att jag inte orkar som andra, att jag inte kan göra som jag vill och det jag mår bra av. Med lite ork är det lätt att fastna i passivitet och offermentalitet. Det är så vi alla fungerar när vi mår dåligt. MEN när du fortsätter vara trött dag efter dag så hjälper det inte längre att tycka synd om sig själv.

Det är inte lätt att acceptera. Ändå är det mitt allra viktigaste råd till dig som är utmattad. Acceptera att du är sjuk. Ta det beslutet varje morgon, säg "jag är sjuk idag också". Acceptera det precis som det faktum att du inte blev så lång som du hade önskat eller att du inte har perfekt syn. Så länge du inte accepterar det kommer din kropp att leva i stress över det. Och hur lätt det än är att falla in att tycka synd om sig eller fortsätta springa på så skadar det dig så mycket mer i längden. Du kan lära dig att leva med det utan att det begränsar din livsglädje.

2. DET VIKTIGASTE FÖRST

Som frisk kan du ofta göra det roligaste först, eller det mest akuta. När du är sjuk behöver du hitta en annan prioriteringsordning. Nummer ett är att äta bra. Nummer två är att sova så mycket du behöver. Ibland är det tolv timmar per natt, eller en halvtimme efter lunch eller 10 minuter på eftermiddagen.

3. LÄR KÄNNA DIN KROPP

En nyckel för mig var att förstå hur min kropp fungerade. Vad den behöver, hur den reagerar på vad. Vilka muskler sitter ihop med vilka? Hur belastar jag kroppen med olika rörelser? Det finns sjukgymnaster som är utbildade i basal kroppskännedom som kan hjälpa dig att hitta en ingång. Det finns även övningar i kroppsskanning (t ex i mindfulness/meditationsappar) som kan vara till hjälp. Varje morgon känner jag in hur kroppen har det idag, för att bedöma vad som är rimligt för dagens aktiviteter.

4. ÅTERHÄMTNING MED UTMATTNING

Hitta sätt att vila. Se till att det är ditt sätt. Inspireras av andra, be om råd men hitta ditt sätt. I början blev jag mer stressad av att inte göra något, så jag vilade i rörelse. Jag löste korsord, gick långsamma korta promenader, diskade med mjuka rörelser, började odla fröer. Med tiden är mitt bästa sätt att vila att meditera eller bara lägga mig ner raklång på golvet en stund. Pausa. Djupandas. Och fortfarande är det vilsamt för mig att påta med växter och ta långsamma promenader.

5. TÖM HUVUDET

En av de viktigaste sakerna jag gör regelbundet är att skriva eller rita ur mig saker som rör sig i huvudet. Sådant jag ska komma ihåg att göra, tider jag ska passa... Också oro, känslor, frustration, sorg. Annars blir jag så trött av att hålla reda på det. Jag har också lättare att se saker utanför mitt huvud, eftersom den typen av koncentration som krävs för att föreställa sig saker, är skadad av utmattningen.

6. UTTRYCK DINA KÄNSLOR

Uttryck känslor regelbundet. Om du är besviken för att du inte orkar med eller frustrerad och ledsen för att du tappar ord, skäms för att du glömt bort något - säg det. Precis som med tankarna behöver också känslor ut. Fråga någon närstående/vän eller någon annan person i din närhet om du ibland får ringa och klaga av dig, att det skulle hjälpa dig. Inled ett telefonsamtal eller meddelande med "får jag bara klaga lite så jag får ur mig det". Sen kan det vara bra att balansera upp med att berätta om framsteg och bra dagar också. Om det är något jag har lärt mig så är det att återhållna känslor kan skapa både värk och utmattning i kroppen.

7. SLÄPP ALL PRESTATION

Försök att "bara vara". Människor som har varit starka för länge, presterat för hårt, blir ofta utmattade. Tålamod och medkänsla är min medicin. Om du återhämtar dig från utmattning så tar det ändå tid. Låt det ta tid. Ha inte bråttom "tillbaka". Lär känna din kropp i sitt nya tillstånd. Testa hur den mår av olika tempon, också det allra långsammaste. Kanske är det viktigaste i livet inte att tjäna pengar igen, kunna "göra nytta" eller vara stark. Kanske är det att kunna vara med sig själv. Hur mycket jag än längtar efter att springa så är mitt mål inte längre att springa en mil utan att kunna springa en liten bit då och då för att få den där känslan jag gillar av att vara stark och fri. Det betyder inte att jag inte kan springa en mil, men utan att vara här och nu med min kropp så kan jag ingenting.

8. SKAPA NYA HÅLLBARA RUTINER

För mig har rutiner varit A och O. Att hitta en balans i dagarna är det allra bästa. Om dagarna ser ungefär likadana ut finner kroppen en vila i det och det går att långsamt utöka aktiviteten och justera tiden. Det är så klart lättare sagt än gjort. Om jag träffar en vän en dag så är jag genast tröttare nästa dag, vilket gör att jag inte orkar följa samma rutiner som dagen innan. Det betyder ju inte att jag inte ska träffa min vän. Det finns ändå en hel del visdom i att försöka ha jämnt program över dagarna, om det så är att äta frukost och lunch samma tid varje dag.

9. SKAPA DIN MENING

Jag ser det som att vi kan skapa vår egen mening med livet. Värna din tid och fokusera på det som ger dig mening och lust. Jag hittar mest mening i att vara närvarande här och nu. Se det som redan är. I detaljerna, i människor omkring mig, i möjligheterna jag har.
Vad ger dig mening? Vad vill du uppnå med mitt liv? Hur är det möjligt att ta realistiska steg dit utifrån det läge du är i just nu?

10. BERÄTTA FÖR DIN OMGIVNING

När du själv har kommit fram till mer kring vad du behöver är det bra att involvera sin omgivning. Berätta vad du behöver, vad som har hänt dig, hur det är annorlunda nu. Gör gärna det regelbundet, för det kommer antagligen att förändras mycket med tiden och ju mer du lär känna din kropp i sitt nya tillstånd. Var tydlig och konkret, och säg också vilken "hjälp" du vill vara utan.

*

Var hittar du din återhämtning? Vilka är dina erfarenheter av utmattning?

Kära dagbok, ingen annan kan vara jag.

Kära dagbok, jag försöker att låta livet få ta mig med dit det vill just nu. Släppa taget om vad jag hade tänkt mig och vad jag önskar och istället omfamna det som redan är, och det som bara blir. 

Ibland tror jag att jag måste vara så stor och stark, klara av saker, prestera, hjälpa andra, vara bättre. Jag kan fastna i jämförelser med andra, tycka att jag inte gör något viktigt av min tid, bli stressad över att veta att tiden går. Jag försöker komma ut till träden då, känna vinden i håret och marken under fötterna. Det är då Moder Jord kan påminna mig om sitt varande. Sitt anspråkslösa naturliga varande.

Jag minns förra våren och hur jag la mig ner bland vitsipporna. Jag minns att jag kände att jag inte behövde några rötter, för att jag insåg att jag kan slå rot precis här och nu. Jag minns att jag tvivlade på om jag någonsin skulle kunna bli älskad precis så som jag är, och sedan dess har jag inte tvivlat. Jag kunde älska mig själv i naturens famn.

Jag försöker påminna mig om att jag är helt unik och vacker på mitt alldeles speciella sätt. Ingen annan kan ge av mina blickar, uttrycka sig på mitt sätt och se på världen från mitt perspektiv med alla mina erfarenheter. Jag är bäst på att vara jag. 

Det är orättvist av mig att jämföra mig med andra. Jag kan ju bara vara jag, och olika versioner av den som är jag. Att jämföra mig med den jag har varit är den enda jämförelsen som speglar något av värde. För jag minns vem jag var, när jag höll fast i deras lögner om vem jag var. Jag var något helt annat än den vildblomma som föddes förra våren. Jag bestämde mig för att utvecklas till något sant och ärligt. Och jag kommer att vecklas ut och växa vidare härifrån. Jag är stolt över att jag tog mig hit, genom allt det som gjorde så ont. Jag behöver inte kämpa mer.

Det är helt okej att bara vara nu. Jag vill vakna varje dag och vara stolt över det uttryck som är mitt. Jag vill använda det, för det är min superkraft. Ingen annan kan vara jag. 

Klädbyte - hållbart och gratis

Visst vill vi väl alla ha gratis kläder? När det är "black friday", löning och hela landet går in i konsumtionstrans vill jag ge ett alternativ. Behöver du  verkligen den där extra tröjan? Vad har den egentligen för kostnad på människor och miljö? Varför är den bättre än en tröja från second hand-butiken eller köp- och säljsidorna på nätet? Kommer den hålla lika länge som en hållbart producerad tröja?

Klädbyte - gratis kläder för en bättre miljö

Jag var på Naturskyddsföreningens klädbytardag i lördags. Det går till så att du tar med dig fem hela och rena plagg som du har tröttnat på i din egen garderob och som du sen får byta till fem plagg som någon annan har lämnat in. Genialiskt, inte sant?

Jag var där med Sarah som väldigt snabbt slängde fram den här ↑ fantastiska blusen till mig. "Den är så du!" och ja, VERKLIGEN! Tack Sarah!

Det mest otippade var att jag skulle komma hem med ett par orangea byxor. Men det gjorde jag! Och jag älskar dem. Det blir snäppet för mycket till min gröna vinterjacka men tack och lov har jag ju min svarta kappa som fungerar utmärkt då!

Jag blev också blixtförälskad i en blå långärmad blus med spetsdetaljer. Den är precis i samma stil som den bolero jag sydde ihop inför bröllopet i augusti.

Något jag behövde och hittade (yey!) var ett par jeans. Mina befintliga jeans har alla stora hål för knäna. Det håller inte för vintern. Dessa snygga var lagom mjuka, rymliga och hade den perfekta slitna jeansfärgen.

En halvtimme innan dagen var slut såg jag en kvinna gå till provrummet med en kjol i ett oemotståndligt mönster. Jag cirkulerade runt henne en stund innan jag vågade mig fram. "Ursäkta, om den där kjolen inte passar dig så vill jag hemskt gärna prova den". Varpå hon svarade: "Men ta den du! Jag tror inte den passar mig, men det var ett så himla fint mönster". Och så fick jag den.

Jag äger knappt några kjolar så jag var förvånad över mig själv. Men kolla på den! Den har liksom allt.  Kurbitsliknande mönster, längd, vackert fall, hög midja, knappar fram som ger en rymlig känsla... Favoritplagg direkt!

✶

Läs mer om hållbart mode:

Johannas guide till Slow Fashion
Sandras serie Upcycle your wardrobe

Rabarberkräm

Mina bästa smakminnen från barndomen har alla en sak gemensamt: rabarber. Rabarberkräm, rabarberpaj och färsk rabarber att knapra på med barfotafötter i gräset.

På senare tid har jag också fått lära mig om rabarberns rengörande förmåga. Rabarber används bland annat för att göra rent båtar, och jag använder den främst för att djuprengöra skärbrädor (smörj in med rabarbersaften, låt stå en stund och skölj av). Men den går självklart att använda för annan rengöring också. Det borde vara optimalt för badrummet tänker jag!

Ibland är det allra enklaste också det som smakar bäst. Speciellt sommarrecept tycker jag har den egenskapen. Därför gjorde jag en klassisk rabarberkräm. Jag kan tipsa om att tillsätta lite ingefära för att få en mer spännande touch.

Du behöver:

• ca 8 rabarberstjälkar

• 4 dl vatten

• 1 dl socker

• 3 msk potatismjöl

Gör så här:

1. Skala, skölj och hacka rabarbern i mindre bitar så att du fyller ett litermått med rabarber.

2. Koka upp vatten och socker.

3. Lägg i rabarbern, koka den mjuk under lock i ca 4 min.

4. Rör ut potatismjölet i lite kallt vatten.

5. Ta kastrullen av värmen. Häll i redningen i en stråle medan du rör hela tiden.

6. Koka upp krämen.

7. Häll upp och strö lite socker över för att förhindra en ythinna.

Kan ätas kall eller avsvalnad med mjölk eller grädde till.

Jag hör hemma bland vildblommor

När jag inte vet vart jag ska ta vägen så hittar jag alltid skogen. Det är där jag hittar mig själv igen. Jag hör hemma bland vitsippor i skogsbrynet, vilandes i växtligheten, växande i vilan. Jag är ett barn av skogen, av ängen och himlavalvet. Det är här mina rötter finns, under jorden har de vuxit i miljoner år.

Jag kommer från syret jag andas och bär klorofyll i mina gener. Jag är den pirriga sköra våren i knopparna som brister och nervtrådarna i bladen när de sprider solens energi. När regnet faller låter jag det göra mig till en vattenpöl, reflekterande allt det oändliga i varje droppe. Jag är en solstråle bland andra, en växande planta av förtröstan. I den ordlösa friheten hittar jag vildblommorna som dansar på min äng.

Jag är en del av tusentals sjöar som bär mitt vatten i sina vågor, över horisonterna tar de mig vidare. Jag är ett eget hav och mitt hjärta vilar i vattenmassorna, sorgen tinar upp i islossningen och jag hör mitt blod droppa från taken när vi flödar mot våren. Där i sommarens gröna ängar och vildblommornas fullkomliga skönhet påminns jag om de fröer andra människor har sått i mig, känner dem växa och dra in solstrålarna djupt inuti.

Där med rötterna som omsluter mig känner jag alla lager av mig vecklas ut. Kronbladen vågar visa sin sanning, och all sorg över det som är mänskligheten bleknar med tårarna. Marken fångar upp min gråt och den ger näring till annan växtlighet, nya former av liv. Här är jag alltid värdefull. Alltid älskad. Alltid buren och rotad i en värld där jag får vara självklar.

Beckomberga - ode till min familj av Sara Stridsberg

Jag har haft en förälskelse i Stridsbergs språk sedan den dagen jag läste första raden i Happy Sally. När jag sedan läste Drömfakulteten fanns det inte längre någon som kunde mäta sig med det språket. Därför hade jag mycket höga förväntningar på denna bok.

Beckomberga handlar om precis det titeln antyder, mentalsjukhuset Beckomberga. Vi får följa huvudpersonen Jackie, vars pappa är intagen på mentalsjukhuset, och hennes relation till sjukhuset. Boken tar läsaren genom en sammanflätad gemensam men ändå splittrad berättelse med perspektiv från patienter, läkare, hennes mor och miljö. Från Jackie som barn till en vuxen med ett eget barn. Från intaget till den sista patienten. Från liv till död och död till liv och det som hände däremellan.

I början var det lite rörigt och jag hade svårt att komma in i berättelsen, men en bit in i den hade jag blivit lika fascinerad av orden som tidigare. Dialogerna är så starka. Jag önskar verkligen att vi människor kunde prata med varandra på det sättet helt naturligt. Så mycket poesi! Stridsberg är en av de främsta nu levande dramatikerna i Sverige enligt min mening och jag verkar inte kunna upphöra med superlativen när det gäller den här författarens språk och skicklighet.

Det finns också en outsinlig förmåga att skapa karaktärer som i grunden gör oförlåtliga handlingar men kommer undan med det för att de är så mänskliga i Stridsbergs gestaltning. Författaren dömer inte karaktärerna och låter dem få tala för sig själva - en viktig balansgång. Jag kommer på mig själv med att ha tårar i ögonvrån, att bli upprörd, att vilja krama om Jackie, att fnissa till och himla med ögonen. Ni vet, så där som en bara kan göra när en bok verkligen lever sitt eget liv inuti.

Gör din egen flädersaft

Min alldeles egen flädersaft, eller fläderblomsaft - som det ju egentligen heter. Så naturligt gott, speciell känsla av att ha gjort det själv och med världens enklaste recept.

Du behöver

✿ 1 hink
✿ ca 60 fläderblommor
✿ 60 g citronsyra
✿ 3,5 liter kokande vatten
✿ 4 citroner
✿ 2 kg socker
✿ Glasflaskor

1. Plocka ca 60 fläderblommor (hälften är det vanliga men min flädersafts-guru brukar dubbla det). Akta dig för den giftiga flädervarianten.

2. Plocka bort de tjockaste gröna stjälkarna från fläderblommorna.

3. Skiva 4 citroner.

4. Varva fläderblommor, citronskivor och socker i hinken i lager.

5. Koka upp 3,5 liter vatten. Blanda i citronsyran. Häll över socker/blom/citron-blandningen. Rör om tills sockret har upplösts.

6. Låt stå i 3-4 dagar och rör om en gång om dagen. Ställ svalt så att det inte jäser.
7. Sila bort blommor och citroner.

8. Häll över i flaskor. Jag använde gamla vin-, cidér och glöggflaskor.

9. Blanda med vatten efter egen smak.

10. Njut! Var stolt! Skryt! Ge bort i present! Och förvara kallt (så det inte jäser, så du får den där anskrämliga smaken).