Det är Internationella dagen för avskaffandet av mäns våld mot kvinnor. Jag har försökt hitta ord hela dagen. Istället kommer det bara tårar av ilska. Sorg över alla de kvinnor som bryts ner av våldet, kontrollen, maktutövningen. Många av dem har förlorat sina liv, antingen rent faktiskt eller genom att tvingas gå under jorden för att överleva. Det är en pandemi som pågår mitt ibland oss.
Jag ser hela bilden. En pojke sväljer sina tårar första gången. En kvinna lämnar allt hon har för att gå under jorden. En arg flicka tystas ner. En skyldig man går fri när en kvinna aldrig mer kommer att känna sig trygg. En mamma tvingas lämna sina barn till den man som misshandlat henne framför deras ögon. En kropp blir en vara för någon som tror att kvinnor är till för män. Någons dotter stängs in och blir våldtagen i timmar utan att få hjälp. En ung kvinna dödas trots att hon ringde polisen dagen innan. En annan hör hur polisen skrockar i telefonen. En socialsekreterare suckar och tänker ”varför går hon inte?” när mannen just hotat att döda om hon gör det. När hon levt så länge i hans våld att hon inte kan se sitt eget värde längre.
Jag ser hur många gånger rättsstaten Sverige frikänt män för brott för att kvinnan frusit till is. Eller för att hon gjorde motstånd. Vad en kvinna än gör är det fel. När skulden inte alls är hennes. Jag ser hur kvinnor straffas och skammas för att de reagerar normalt på onormalt våld. På ett samhälle som är sjukt. Patriarkalt. Ett samhälle som grundar sig på att män har makt, och med det möjlighet att kontrollera. Med det möjlighet att göra våld på kvinnors rättigheter - mänskliga rättigheter. Som idag fortfarande i praktiken är mäns rättigheter.
Männen vet precis vad de gör. Det är inte en överilad handling i ett plötsligt vredesmod, för mycket alkohol, psykisk sjukdom. Det är planerat, kontrollerat. En man som slår sin partner slår inte sin kollega på jobbet. En man som våldtar anser sig ha rätt till det. Det handlar om makt.
Våld är inte enbart fysiska slag. Våld är att få någon annan att leva i rädsla. Våldsutsatthet är att bli kontrollerad, förhindrad att röra sig fritt, att tvingas anpassa sig till någon annan, att göra mer än man orkar, att bli nedvärderad, att få sin självkänsla nedbruten, att förlora sig själv. Våld är handlingar som begränsar någon annans fria vilja.
Det finns inga ursäkter för det. Bara handlingar kan bryta våldet. Medvetenhet är ett första steg. Kvinnor världen över lever i en värld där mäns strukturella överordning styr. Det är ett hinder för demokrati, liv och utveckling. För varje individ som utsätts för våld, men också för oss som mänsklighet. Varje handling räknas. Vi fortsätter göra motstånd. Vi fortsätter se det som sker, och gör något, dag för dag. För att mänskliga rättigheter också en dag ska vara kvinnors rättigheter.
*
Jag vill till slut tipsa om att följa Gömda kvinnor. Ett konto som lyfter verkligheten för de kvinnor som idag lever med skyddade personuppgifter. Ett liv som många gånger bara handlar om att överleva dagen. Följ och reagera - och använd din röst för att sprida deras röster. Det räddar liv.
